Translate
Sök
Sara, Zaher, Melker, Björn, Majken och Kajsa utanför huset. Sara, Zaher, Melker, Björn, Majken och Kajsa utanför huset. (Foto: Anders Jansson)
Medmänniska
22 maj 2018

Zaher flyttade hem till Sara och Björn: ”Det är vårt ansvar att bry oss”

Efter två år i Vellinge blev Zaher Sharifi från Afghanistan 18 år och kommunens ansvar för honom tog slut. Han skulle placeras på annat håll i Sverige. För Sara och Björn var beslutet inte svårt. ”Vi erbjöd Zaher att flytta hem till oss.”

Majken och Kajsa far runt på sina rullskridskor ute på terassen till villan i utkanten av Höllviken i Vellinge kommun, storebror Melker plockar fram fika och Zaher fixar te.

Det är en vanlig vardagseftermiddag hos familjen Thenfors-Linderoth, som på sätt och vis är en ganska ovanlig familj i det sydskånska lilla samhället. Förra sommaren utökades familjen med en person, då Zaher Sharifi från Afghanistan flyttade in i ett av rummen på ovanvåningen.

Zahers rum i Vellinge.

– Sara frågade mig om jag ville bo här. Det var inte helt lätt att bestämma sig, jag vill ju inte tränga mig på. Men mitt liv är här i Vellinge. Om jag hade flyttats till någon annan stad hade jag inte känt någon alls och fått börja om från början igen, berättar Zaher medan brödfat, ost och gurkskivor skickas runt över det stora matbordet där familjen har samlats.

Zaher kom till Sverige 2015 efter en lång flykt från Afghanistan. Först flydde han tillsammans med sin mamma och syskon, men i Turkiet splittrades de. Zaher har inte hört ett ord från dem sen dess.

– Vi kommer från landet, min mamma kan inte läsa och hon använder inte sociala medier. Jag vet inte hur jag ska hitta dem, berättar han.

Zaher hamnade snart i Vellinge kommun, och fick plats på ett boende för ensamkommande. Flera invånare engagerade sig som kontaktpersoner för de asylsökande ungdomarna, i samarbete med Röda Korsets volontärer på plats. Sara var en av dem. Efter det träffades de ofta – Zaher Sara, Björn och barnen.

Zaher och familjen Thenfors Linderoth.

Men när Zaher fyllde 18 år tog kommunens ansvar slut och det pratades om att Zaher skulle placeras i Halmstad. Eller någon annanstans i landet. Det var då Sara grep in.

– Zaher har hittat ett liv här. Han går i skolan, har vänner och trygghet. Det var ingen stor sak att erbjuda honom att bo här, det viktigaste var att han kände att det var hans eget val, berättar hon. Det är vårt ansvar att bry oss om våra medmänniskor. Det är inte minst viktigt att visa i en kommun som Vellinge där flyktingmottagandet har varit starkt ifrågasatt.

Zaher har nyckel, han kommer och går som en tonåring. Han pluggar hårt och mycket, vill bli undersköterska. Zahers svenska har kommit långt och han pratar obehindrat med familjen kring bordet. Sara är ett viktigt stöd för Zaher i hans asylprocess, som ännu inte är klar. Hon beskriver hur de försöker leva i nuet och inte tänka för mycket på framtiden. Zaher fyller i:

– Ja, nuet är viktigt. Jag vet ju ingenting om vad som kommer hända mig och det är stressande. Jag pluggar och hoppas kunna skapa mig ett liv här. En dag hoppas jag också kunna få träffa min familj igen.

Trots den ovisshet som präglar vardagen för Zaher ser han och Sara till att också har roligt. De skrattar åt kulturkrockar, åt Zahers berättelser från barndomen hemma i Afghanistan, åt stort och smått.

– För oss i familjen betyder det oerhört mycket att Zaher valt att bo hos oss. Det är en gåva. Vi lär oss så mycket och han är en fantastiskt omtänksam människa. Han bidrar också med att hjälpa andra, som att bistå med läxhjälp på Röda Korsets språkcafé och hjälpa till med snickeri hos Scouterna, menar Sara.

Sara och Zaher.

Barnen börjar röra på sig vid bordet, Majken och Kajsa vill ut i trädgården igen, trots den friska vinden. Familjen dukar av och Zaher tittar på klockan. Det är snart dags för fotboll på tv, Champions League. Det är Björns och Zahers gemensamma intresse som de laddat för hela dagen. Liverpool mot Manchester City.

– De flesta svenskar flyttar hemifrån vid min ålder, men jag flyttade hem, säger Zaher och skrattar. Jag var ensam. Men nu är jag inte det längre.

Text: Anna Lithander

Taggar

Integration