Translate
Sök
Nära Phnom Penh. Mänskliga skelett. Reliker från "the Killing Field". Foto: Till Mayer/ICRC Nära Phnom Penh. Mänskliga skelett. Reliker från "the Killing Field". Foto: Till Mayer/ICRC
Folkrätt, Folkmord
22 nov 2018 Av: Kristina Lindvall, Senior Folkrättsrådgivare, Svenska Röda Korset

Strävan efter att skapa en bättre värld – folkmordskonventionen fyller 70 år!

Folkmord är idag ett av de värsta brotten som finns. Vi har genom historien flera exempel på så bestialiska gärningar att det är svårt att sätta ord på det grymma. Sedan tiden efter andra världskrigets slut har vi begreppet ”genocide”, folkmord, och en konvention som tydligt gör gärningarna straffbara som ett eget brott. I veckans inlägg kommer du få veta lite mer om konventionen och hur svenskt rättsväsende bidrar i arbetet mot folkmord.

Begreppet ”genocide” kom Rafael Lemkin på. Han var en polsk jurist, som bl.a. undervisade i internationell straffrätt i Stockholm under andra världskriget. Han var upprörd över hur Armenier systematiskt dödats i dåvarande Osmanska riket och förstod tidigt att den nazistiska ideologin kunde leda till folkmord. 1944 gav han ut en bok (Axis Rule in Occupied Europé). I boken redogjorde han för vad som hände i Europa under kriget och kläckte idéer om begreppet ”genocide” och om en folkmordskonvention. En konvention som ska ge tydligare grund för att kunna förhindra och straffa de som begår denna typ av fruktansvärda gärningar. Mot bakgrund av hans arbete, och som en reaktion på andra världskrigets grymheter, kom sedan FN:s folkmordskonvention till 1948.

FN har, som ni säkert vet om ni läser den här bloggen, sedan efterkrigstiden utvecklat flera regler för internationellt samarbete kring mänskliga rättigheter, att förhindra och straffa brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Ett arbete för att hitta gemensamma gränser för att humanisera tillvaron för människor, även om vi misslyckas i våra försök att förhindra våld och krig, och möjligheter straffa de som går över de gränserna. Folkmordskonventionen var ett av de tidigare stegen i det arbetet. I och med folkmordskonventionen 1948 och de fyra Genèvekonventionerna 1949 tog världens stater tydligt ställning för att vi gemensamt måste arbeta för att förhindra folkmord och grova brott under väpnade konflikter.

Vad är det viktigaste i konventionen?

I artikel I i konventionen anges att folkmord är ett brott enligt folkrätten som kan begås både i fredstid och under väpnade konflikter. Och att staterna tar på sig att förebygga och bestraffa folkmord.

Vad folkmord är definieras i artikel II. Folkmord är ett antal uppräknade gärningar förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Gärningarna som avses är i sig grova så som att döda medlemmar av gruppen, att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada, att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång, att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen, eller att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Av artikel V framgår att de stater som blir part i konventionen måste genomföra den lagstiftning som krävs för att straffa de som begår gärningar som utgör folkmord. I konventionen sägs inte vilka straff som ska följa på folkmord. Det anges bara att straffen ska vara verksamma.

Hur har det här lösts i Sverige?

Sverige ratificerade – förpliktade sig att följa – folkmordskonventionen år 1952. För att uppfylla konventionens krav infördes lagen (1964:169) om straff för folkmord. För gärningar fram till 2014 döms folkmord i svensk rätt enligt den lagen och brottsbalkens dåvarande bestämmelse om folkrättsbrott. För brott som begåtts senare döms folkmord enligt lag (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. När man tog fram en ny svensk lagstiftning för internationella brott, kopplat till Romstadgan och Internationella brottmålsdomstolen föll det sig nämligen lämpligt att även ta med folkmord i samma lag. Artikel 6 i Romstadgan, som reglerar folkmord, överensstämmer i sak med folkmordskonventionen.

För att dömas för folkmord enligt gällande lag krävs att gärningens syfte är att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp. Folkmord kan ske både under fredstid och i en väpnad konflikt. Är gärningen en överträdelse av den humanitära rätten vid väpnad konflikt är gärningen även en krigsförbrytelse.

Och straffen kan bli stränga. Straffet för folkmord är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. Det finns faktiskt två avgjorda domar från svensk domstol där folkmordsbrottet prövats. Båda gäller personer som deltog i folkmordet i Rwanda. De tilltalade dömdes i båda fallen till livstids fängelse för folkmord och grovt folkrättsbrott enligt de äldre bestämmelserna eftersom gärningarna var begångna innan nya lagen.

I år prövades även ett tredje fall av folkmord i svensk domstol enligt de äldre reglerna. Även det gäller Rwanda. Den tilltalade dömdes i tingsrätten för folkmord och grovt folkrättsbrott. Målet har överklagats och Hovrättens dom väntas i början av nästa år.

Gör konventionen skillnad?

Folkmordskonventionen hindrade inte Röda Khmererna i Kambodja, eller folkmordet i Rwanda eller Bosnien. Trots alla försök som gjorts och görs för att förhindra konflikter och de oerhörda grymheter som följer i dess spår, så som t.ex. folkmord, är våld och krig många människors smärtsamma verklighet även idag på många platser i världen.

Arbetet för en fredlig värld är självklart centralt, och måste fortsatt vara centralt, i det internationella samfundets strävanden. Men så länge vi inte nått dit är försöken att bygga en så human värld som möjligt, trots våld och krig, oerhört viktiga.

Som inledningsvis nämndes finns idag en mängd regler som har det syftet. Det är viktigt att se folkmordskonventionen i det större sammanhanget. Det rör sig om en väv av regler som förutom att vara juridiskt bindande också ska bidra till ändrade förhållningssätt, vara normskapande. Så som de mänskliga rättigheternas ihärdiga påminnelse om allas lika rättigheter – att vi alla är människor med ett inneboende värde. Och som den humanitära rättens liknande kärna i humanitet, samt strävan att förbjuda och stigmatisera vapen och stridsmetoder, och därigenom också både verka avskräckande och minska möjligheterna att begå den typen av grova brott. T.ex. 2013 års vapenhandelsfördrag (Arms Trade Treaty) som ska göra det svårare att få tag i vapen som kan användas felaktigt.

Det finns idag tydliga gränser för vad som är OK och inte. Och det finns möjligheter att straffa de som inte följer reglerna i både nationell och internationell domstol. Det gör skillnad.

För att reglerna ska vara så effektiva som möjligt, både ur ett normskapande hänseende och som styrande för vad man gör och inte gör, måste de dock vara kända och det måste finnas en tilltro till att reglerna kommer att respekteras även av andra. Det vill säga att vi behöver vara uthålliga i arbetet för att sprida kunskap om och bygga respekt för de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten. Ett sätt att bidra i det arbetet kan vara att lära sig mer om de konventioner som finns och hur Sverige och andra länder arbetar för att konventionerna ska följas. En konvention är inte bara ett dokument, utan något som många stater förhandlat fram och enats om ska vara bindande. Ett tydligt försök att skapa en bättre värld.