Translate
Sök
Krigsfångar och andra frihetsberövade måste behandlas humant och skyddas mot våld och hot. Foto: Thomas Pizer/ICRC
Folkrätt, frihetsberövade
15 nov 2018 Av: Angelica Widström, Folkrättspraktikant och Therese Garmstedt, Folkrättsrådgivare, Svenska Röda Korset

Bakom krigets galler

I väpnade konflikter blir stridande och civila ibland frihetsberövade. Men vad är skillnaden mellan frihetsberövade civila och militära personer under väpnad konflikt? Skiljer sig deras rättigheter åt? Vilka regler gäller, och hur skiljer de sig åt i internationella och icke-internationella konflikter? Det ska vi reda ut i veckans blogginlägg!

I internationella konflikter, alltså väpnade konflikter mellan två eller fler stater, görs åtskillnad mellan civila och militära frihetsberövade. Reglerna som styr hur dessa två grupper av frihetsberövade ska behandlas är väldigt lika, men har vissa skillnader och finns i olika regelverk. Definitionen av en militär fånge, en krigsfånge, och hur de ska behandlas regleras i den tredje Genèvekonventionen och i det första tilläggsprotokollet. Krigsfångar är vanligtvis soldater i den motsatta sidans armé, men den tredje Genèvekonventionen räknar även upp andra grupper av personer som ska ha status som krigsfångar. Exempelvis, krigskorrespondenter och fackliga representanter som följer med armén samt civila piloter och flygvärdinnor på militära flygplan. Spioner och legosoldater har inte rätt till krigsfångestatus.

Den tredje Genèvekonventionen är väldigt specifik i sin beskrivning av hur krigsfångar ska behandlas. Till exempel kräver den att maten som serveras ska vara varierad, tillräckligt näringsrik och i tillräckligt stora portioner, det ska finnas möjlighet att köpa tobak och officerare ska behandlas med sin rank och ålder i åtanke. Krigsfångar hålls frihetsberövade för att förhindra deras deltagande i konflikten och ska släppas så fort stridigheterna har upphört. De kan bli åtalade och dömda för krigsbrott av staten de hålls fängslade av, men inte endast på grund av att de deltagit i stridigheter för den motsatta sidan.

Hur övriga frihetsberövade, civilinternerade, i internationella konflikter ska behandlas regleras i den fjärde Genèvekonventionen och det första tilläggsprotokollet. De ska få mat, vatten, kläder, vård och husrum på betryggande avstånd från stridigheterna. Särskild hänsyn ska tas till kvinnors och barns behov. Civilinternerade får bara hållas frihetsberövade för att skydda deras egen säkerhet och ska släppas så fort det inte längre är nödvändigt. Staten kan behålla personer som anklagas för eller avtjänar ett straff i förvar även efter att konflikten upphört.

Åtskillnad mellan krigsfångar och civilinternerade görs bara i internationella konflikter. I icke-internationella konflikter, väpnad konflikt mellan stat och icke-statlig väpnad grupp eller mellan flera icke-statliga väpnade grupper, är reglerna inte alls lika omfattande. Tvärtom är det ett problem att det saknas enighet kring vissa frågor kopplade till frihetsberövande i dessa situationer. Frågor om regler för och behandling av frihetsberövade i icke-internationella konflikter har diskuterats i internationella fora i många år nu. Klart är dock att alla frihetsberövade i denna typ av konflikter omfattas av artikel 3, gemensam för alla Genèvekonventioner och det andra tilläggsprotokollet. Alla frihetsberövade måste behandlas humant i alla situationer. Mord, tortyr eller kränkande behandling får inte förekomma. De frihetsberövade som deltagit i strider kan åtalas och dömas för medverkan i konflikten i enlighet med nationell strafflagstiftning.

Det finns också sedvanerättsliga bestämmelser om hur parter till en väpnad konflikt ska behandla frihetsberövade. Till exempel finns där regler om att alla frihetsberövade personer ska släppas utan dröjsmål så fort stridigheterna eller konflikten upphört. Sedvanerätten binder stater i både internationella väpnade konflikter och i icke-internationella väpnade konflikter i denna fråga.

Internationella rödakorskommittén (ICRC) arbetar med att besöka frihetsberövade i väpnad konflikt och i andra våldsamma situationer för att kontrollera under vilka förhållanden de lever. I internationella konflikter är det staternas skyldighet att tillåta ICRC tillträde, i icke-internationella konflikter måste parterna först acceptera ICRCs tillträde. Syftet med att ICRC besöker frihetsberövade är inte endast att kontrollera under vilka förhållanden de som är frihetsberövade lever i, utan det görs också för att den frihetsberövade ska kunna hålla kontakt med sin familj. Genom sina besök hoppas ICRC också att de kan förebygga tortyr eller annan kränkande behandling, förebygga att personer försvinner samt förbättra förhållandena för de som är frihetsberövade. Läs mer om ICRCs arbete för frihetsberövade här.

  • I ett tidigare blogginlägg berättade vår folkrättskollega Helena Sunnegårdh hur det är att vara skyddsdelegat för ICRC, läs inlägget här.
  • Tidigare 2018 släppte ”Internationel Review of the Red Cross” ett temanummer med fokus på frihetsberövande, läs artiklarna i den här.