Translate
Sök
Träffen för folkrättskommunikatörerna i november 2017 Träffen för folkrättskommunikatörer i november 2017
Folkrätt
16 mar 2018 Av: Maja Igorova, Folkrättskommunikatör, Svenska Röda Korset

Att tala från hjärtat

I en värld där krig och väpnade konflikter är vardag för miljontals människor frågar sig många vad den humanitära rätten innebär och hur krigets lagar tillämpas. Som nyutbildad folkrättskommunikatör inom Svenska Röda Korset berättar jag i det här inlägget om mitt första informationspass och vilka insikter det har gett mig för framtiden och kommande uppdrag.

Det hade börjat skymma när jag mötte upp Elin, folkrättskommunikatör sedan många år tillbaka och således min stöttepelare i ämnet, på en stressig järnvägsstation i ett snötäckt Skaraborg. Vi tog oss ut från stadens eftermiddagsrusch på krokiga och ganska tvivelaktiga vintervägar vidare mot vår destination, medan den välbekanta gps-rösten vägledde oss förbi otaliga gårdar, hagar och kullar. Jag hade haft god tid på mig att öva inför passet, men nervositeten hann ändå ikapp mig där någonstans på en landsväg mellan två tätbygder. Nervositet i en lagom dos, har jag hört sedan jag var liten, är bra för prestationsförmågan, så jag intalade mig själv att den kunde vara till hjälp. Som den inbitna perfektionist jag är (på gott och ont) hade jag sett till att få med mig stödpunkter som jag gick igenom i huvudet en sista gång för att säkerställa att jag inte hade glömt något, vilket var betydligt lättare sagt än gjort när man samtidigt försöker föra en normal konversation om något helt annat.

Vi blev varmt välkomnade av kretsen och tekniken var med oss redan från början,för ovanlighetens skull. Jag var tacksam för att mitt första informationspass inte började med teknikstrul, som det lika gärna kunde ha gjort med tanke på hur ofta tekniken väljer att strejka i avgörande stunder. Passet inleddes med en kort bakgrund om den humanitära rätten innan en viktig fråga ställdes till deltagarna:

Är krig förbjudet?

Rummet blev tyst, bortsett från projektorns låga surrande. Någon skruvade lite på sig, en annan svarade att ”det borde det vara”. Vissa svarade ja medan andra svarade nej. Och det var här jag verkligen, på riktigt, insåg varför jag valt att bli folkrättskommunikatör.

För att svaret på den frågan inte är självklart.

Inför mitt första informationspass läste jag talarstödet tills jag tyckte att jag kunde det utantill, för att inte glömma något eller säga fel. Nyttigt? Absolut, för att inte tala om lärorikt. Men jag insåg att informera om den humanitära rätten inte är att till punkt och pricka följa ett talarmanus som inövats till perfektion, även om det såklart underlättar att vara ordentligt påläst. Jag skäms inte heller för att medge att mina stödpunkter faktiskt fick komma till min undsättning ett par gånger under kvällens gång.

Att vara folkrättskommunikatör handlar för mig mer om att väcka en levande diskussion som inte tystnar när informationspasset är över och vi skiljs åt, och att tala från hjärtat om ett ämne som alltid kommer att vara aktuellt, oavsett var i världen man befinner sig. Till sist tycker jag också att det handlar om att förmedla medmänsklighet och vikten av att den genomsyrar allt vi gör, i fredstid såväl som i krig och konflikter. Utan medmänsklighet hade Henry Dunant inte blivit förfärad över de omkring 23 000 skadade och sjuka soldaterna på slagfältet i Solferino, och den första Genèvekonventionen hade
säkerligen inte blivit till som följd. Det är tack vare den vi idag kan berätta om varför det är så viktigt att det finns lagar i krig, hur de tillämpas och vad som händer när de inte följs.