Translate
Sök
Som 15-åring kom Zozan längst till höger ensam till Sverige efter att ha flytt från Syrien via Grekland. Nu har familjen återförenats i Göteborg. "Vi hade stort hopp om att få komma till Sverige i och med att Zozan fanns här och sökte uppehållstillstånd. Ändå mådde vi inte bra när vi väntade flera år i Grekland", säger Ramzijah med barnen Robin, 8, Redar,11, Sipan, 13, och Zozan,19 år.
FAMILJEÅTERFÖRENING
06 apr 2017

Zozan har fått hem familjen

Som 15-åring kom hon ensam till Sverige efter att ha flytt från Syrien via Grekland. Två år senare kom mamman och syskonen. Att få återförenas har betytt allt för 19-åriga Zozan Hussein och
hennes familj.

Det är lov och Zozan och hennes tre yngre syskon Redar, 11, Sipan, 13 och Robin, 8, är lediga från skolan. De sitter i pyjamas och tittar på barnprogram på tv. Storebror Rezan, 20, är inte hemma eftersom han just nu är ute på praktik. 

Köksfönstret står uppslaget på vid gavel. Barnens mamma, Ramzijah Abdullah, är i full gång med att fritera falafel i en kastrull med solrosolja.

– Det är livsviktigt för mig att vi får vara tillsammans igen, säger Ramzijah. Det var min dröm så länge att vi skulle bo tillsammans i en lägenhet och inte vara skilda åt. Jag är jätteglad över att vara i Sverige nu. Mina barn får gå i skolan. De är trygga. Det är stor skillnad mot när vi levde som flyktingar. Det är som det ska vara för en familj.

Flydde via Grekland

Det var en stjärnklar natt för snart sex år sedan som familjen korsade gränsen till Turkiet. Barnen minns inte så mycket från färden mer än att det var mörkt och att de alla var rädda och att barnen var tvungna att vara tysta.

Före flykten hade Zozan knappt varit utanför sin egen familjekrets och mamma Ramzijah var van att rådgöra med sin man. Nu bestämde de att han skulle stanna i Turkiet för att försöka få jobb. Resten av familjen fortsatte till Grekland.

Den första tiden i Aten var svår. Ramzijah och barnen sov där det fanns plats. De tog sig in till centrala Aten för att stå i kyrkornas matköer och få ett mål mat och kanske en frukt. Pappan hörde de sällan av, och de vet nu att han stannade i Turkiet där han skaffade en ny familj.

Att sända sin äldsta dotter Zozan vidare till Sverige som 15-åring var ett stort och svårt beslut för Ramzijah. Men hon såg det som familjens enda utväg.

Zozan tog sig till Sverige för att först kunna söka uppehållstillstånd för sig själv och sedan för sin familj. Allt för att de skulle kunna återförenas.

– Jag oroade mig så att jag nästan blev sjuk, men vad skulle jag göra? Trots att jag visste att Migrationsverket i Sverige antagligen skulle ge henne uppehållstillstånd och att vi skulle kunna återförenas i framtiden, så var jag orolig hela tiden, säger mamman Ramzijah.

Zozan och hennes mamma vid matbordet

Tuff start i Sverige

Zozan var bara 15 år när hon kom till Sverige och trots att hon hade nästan daglig kontakt med sin mamma på telefon så var det tufft. Ett fotografi på lillasyster Robin stod på hedersplats i rummet på hemmet för ensamkommande barn i Göteborg där hon bodde.

Det var svårt att förstå alla regler och koder i det nya landet och väntan på återföreningen kändes som en oändlig sträcka för Zozan. Hon klarade sig bra praktiskt. Skolan och svenska språket gick som en dans, men hennes längtan var rent fysisk och kändes i hela kroppen. Framför allt höll hon på att brytas ned psykiskt av att leva utan sin familj.

– Jag kommer ihåg att jag var avundsjuk när jag såg andra storasystrar gå hand i hand med sina syskon. Jag längtade så efter att gå ut i parken med mina syskon, minns Zozan.

Vid två tillfällen under väntetiden kunde hon åka ner till Grekland för att hälsa på sin familj några veckor under sommarlovet.

– Jag tror att de mötena räddade livet på mig, säger hon. 

Efter återföreningen beskriver Zozan det som att hon blivit hel igen. 

– Man kan inte beskriva med ord vad det betyder. Jag är tacksam. Hoppet har kommit tillbaka till mig och jag har blivit gladare. Nu är det som om ingenting är omöjligt för mig i livet. Förut trodde jag verkligen inte att vi skulle få leva tillsammans igen på riktigt, men det fick vi. Så nu vet jag att allting går, även om man tror att det är tvärtom, förklarar Zozan.

Svårt finna nya roller

I dag finns det någon bredvid Zozan när hon behöver råd och hon får kärlek. Men det tog ett litet tag innan hon och mamma hittade tillbaka till sina roller igen.

När Ramzijah kom till Sverige den 20 juni 2015 hade Zozan förändrats en del. Hon hade klarat av mycket på egen hand under flera års tid och växt från en osäker tonåring till en självständig ung kvinna.

Först ville Zozan inte flytta ihop med sin mamma igen. Hon hade fått smak på friheten och ville helst ha en egen lägenhet eller möjligtvis bo kvar på hemmet för ensamkommande barn.

– Jag förstår inte hur jag tänkte egentligen, säger hon idag och skrattar gott åt minnet.

I dag är det mamma Ramzijah som har huvudansvaret för familjen, men Zozan täcker upp och hugger in med matlagning och passning av syskonen om mamman är borta.

Zozan jobbar som frukostvärdinna på ett hotell

Jobbar som frukostvärd

Som de flesta andra ungdomar har Zozan mycket på gång. Hon kämpar med gymnasiet och dessutom har hon skaffat sig ett helgjobb som frukostvärdinna på ett hotell i centrala Göteborg.

– Det är roligt att arbeta och det går bra. Skolan tar lite längre tid nu, för jag är mer trött. Svårast är matten, säger hon.

Det tyngsta lasset att bära tycker hon är alla papper. Det är brev och kallelser och information av alla de slag som hör en flerbarnsfamilj till. Plus allt annat som rör en familj i etableringsfasen.

– Det är jättejobbigt. Jag vet inte hur man ska göra med allting. Jag hatar verkligen papper, säger Zozan och tar sig med båda händerna om huvudet.

Hjälpte till mycket

Som många andra ensamkommande barn upplevde hon att hennes uppdrag var i det närmaste oöverstigligt i början när hennes familj kom. 

Förutom sin egen skola, förväntades hon klara av att vara både tolk och logistiker bland socialförvaltningsmöten, möten på arbetsförmedlingen, Skatteverket och kontakter med syskonens skolor.

I dag är det en stor skillnad. Hennes mamma förstår en hel del och hon kan prata lite svenska och Zozans syskon pratar flytande.

– Till och med min lillasyster Robin pratar bättre än jag. Hon bryter nästan inte alls, konstaterar Zozan självkritiskt.

Numera, när det kommer post eller papper som hon inte förstår, brukar hon be sin mamma åka till Migrationscentrum i city, så att de får förklara på arabiska för Ramzijah.

– Vi har fått mycket hjälp i Sverige, men inte från myndigheter, säger Ramzijah. Vi har fått stor hjälp av vanliga svenskar. Barnens lärare har varit här och ätit mat och de har haft med sig möbler. Andra svenskar som vi lärt känna har kommit hit på kalas. Det känns bra och viktigt för oss. Det känns som att de vill ha oss här i Sverige när de väljer att komma hem till oss.

Flyttar till egen lägenhet

I dag läser Ramzijah svenska för invandrare (SFI) och berättar stolt att hon kommit upp till nivå B. Helst av allt skulle hon vilja utbilda sig för att kunna arbeta på en förskola. En av barnens lärare hjälpte henne till att provjobba en vecka på en förskola i närheten. Det gillade hon skarpt.

– I Sverige är det tryggt. Vi har tak över huvudet och vi är tillsammans och snart flyttar vi in i en egen lägenhet med förstahandskontrakt, säger Ramzijah nöjt och berättar att den ligger på åttonde våningen i en stadsdel i närheten.

Visserligen är den betydligt mindre än lånelägenheten de har bott i, men att ha ett eget kontrakt är början på något nytt. Ramzijah har bestämt att de små barnen ska gå kvar i sina skolor så att det blir så lite förändring som möjligt i deras nya liv.

Ingen av de yngre barnen vill egentligen flytta. De är nöjda med den gamla lägenheten där de har alla sina kompisar i närheten. Småbrorsorna Redar och Sipan drömmer om att spela fotboll när de blir stora och minstingen Robin har så många kompisar att räkna upp så att hennes tio fingrar inte räcker till.

– När vi var på flykt flyttade vi hela tiden, säger Zozan. Nu har vi en bestämd plats liksom, som är vår. Förut var det ingen idé att köpa saker eftersom vi snart skulle flytta, säger hon.

– Det är bra med Göteborg. Nu känner vi till Hisingen. Vi ska stanna här och jag ska lära mig bättre svenska, säger Ramzijah.

Nya lagen påverkar

Snart börjar del två i livet i Sverige. Allt tack vare att Zozan kom hit som ensamkommande barn och att hennes familj fick möjlighet att återförenas. 

Mycket har hänt i världen och migrationspolitiken sedan Migrationsverkets beslut om återförening för Zozans familj togs. Inte minst har en ny lag antagits av Sveriges riksdag som gör det svårare för familjer att återförenas.

– Det som händer nu är jättejobbigt för alla dem som redan är i Sverige eller dem som är på väg hit. Jag är rädd att invandrare inte ska få komma alls till Sverige i framtiden. Det känns inte så tryggt här heller längre.

Zozan vill inte behöva oroa sig för att familjen ska behöva flytta en gång till. Hon vill bygga sin framtid i lugn och ro i sitt nya hemland. Och hon har planer.

– Jag vet inte vad jag vill bli när jag är klar med gymnasiet. Men jag tror att jag vill jobba och tjäna pengar. Sedan skulle jag vilja arbeta på ett boende för ensamkommande barn och hjälpa dem som är i samma situation som jag har varit i.

Text: Agneta Slonawski
Foto: Sofia Sabel