Patrick Fuller: Otsuchi är en scen från helvetet

Patrick Fuller, kommunikationschef för Asia Pacific, är för närvarande i nordöstra Japan för att stödja sina kollegor på den japanska Röda Korset efter jordbävningen och tsunamin den 11 mars. Denna rapport vittnar om förödelsen han har stött på i staden Otsuchi, där tusentals ännu saknas.

"Det är svårt att hitta ord för att beskriva scenerna i efterdyningarna av tsunamin som drabbade Japans nordöstra kust den 11 mars. När jag kör upp längs kusten från staden Ishinomaki, slingrar sig vägen runt pittoreska snöklädda bergspass och ner genom doftande tallskog mot havet där en fruktansvärd scen avslöjas. En serie av små vikar, som en gång var hem för blomstrande fiskestäder, ligger nu krossade och förstörda.

Tio meter höga vågor svepte in, raderade allt i sin väg. Resterna av hus och deras innehåll ligger utslungade i den tjocka mörka leran. Staden Otsuchi i Iwate är kanske den mest drabbade platsen på kusten. Invånarna hade knappt en halvtimme på sig att evakuera till höglänt mark innan vågorna slog in.

Av en befolkning på 17 000 saknas fortfarande 9 500 personer och det är lätt att se och förstå varför. När vattnet drog sig tillbaka lämnade den efter sig en ödemark av krossade vrak, men det skulle bli värre: bränsle från sönderslagna fiskebåtar och avhuggna gasledningar antändes och det började brinna i bråten som blev till ett flytande inferno.

Scen från helvetet

Och bränderna rasar fortfarande. Mängder av brandmän från hela Japan kämpar för mot lågorna, som nu har spridit sig till den omgivande tallskogen. Personal från civilförsvaret går igenom bråten och stora mängder av cement och förkolnade och förvridna metalldelar i sökandet efter kroppar, hoppet om att finna överlevande är ytterst litet.

Alla mina sinnen är överväldigade - det konstanta bullret av sirener fyller luften och helikoptrar som transporterar de skadade till närliggande sjukhus svävar ovanför. Otsuchi är en scen från helvetet.

I ett besök nyligen i Otsuchi, blev Rödakorsfederationens ordförande, Tadateru Konoé, chockad av det han såg:
- Detta är det värsta jag någonsin sett under min tid i Röda Korset. Minnena av scenerna vid slutet av andra världskriget kommer tillbaka, när städer som Tokyo och Osaka var tillplattade efter bombningarna.

I ett av evakueringscentren, där minst 500 människor ligger hopkrupna på remsor av kartong under högar av filtar, är det tydligt att detta är en tragedi som har drabbat de unga och de äldre hårdast.

Hiromi Kinno, en sjuksköterska som bor i Miyako, är en i en skara människor står och studerar de många handskrivna budskapen som satts upp på en primitiv anslagstavla i skolan. Hon kom hit för att leta efter sina föräldrar och unga brorsöner som saknas.

- Jag oroar mig för om de kunde fly. Jag har haft någon kontakt med min familj och jag fick reda på vad som hade hänt på tv. Först hade jag svårt att fatta att tro att det var sant, och jag började föreställa mig det värsta och jag lkunde inte komma fram på mobiltelefonen, så jag kände mig hjälplös och var tvungen att komma hit personligen.

Stoicismen motsäger trauma

Jag ser ett äldre par som satt ihopkrupna framför en vedspis i hörnet av den stora gymnastiksalen och stirra uttryckslöst in i lågorna. Jag förstod senare att de förlorat hela sin familj och sitt hem. De är helt klart i ett chocktillstånd.

Alla här har förlorat en vän eller familjemedlem i tsunamin. För de 80 medicinska japanska rödakorsteamen som utplacerats för att ge de evakuerade vård, kommer hanteringen av trauman att snart bli den största utmaningen.

Jag passerar en räddningsarbetare som hukade vid sidan av vägen bläddrar igenom resterna av en familjs fotoalbum, som ligger strödda i leran. Det visar sig att han är från Otsuko och har förlorat medlemmar ur sin egen familj.
- Jag tänker på mina egna barn när jag tittar på de här bilderna, säger han tyst.

Lokalbefolkningens stoicism är väldigt ovanlig, men det skenbara lugnet är bedrägligt. Det tomma uttryck i mångas ansikten döljer det trauma som de har lider av.

Röda Korsets medicinska team har spridits ut längs med det 400-kilometer långa katastrofområdet. Inom ett dygn efter katastrofen hade de upprättat ett nätverk av enheter som arbetar med katastrofhantering där fem tvåmannalag, består av läkare och sjuksköterskor, åker ut till olika evakueringscenter i närliggande städer varje dag.

Det tog Toda Kazuko tolv timmar att köra nattetid från hans hemstad Kobe för att nå Otsuchi. Bara några timmar efter att han kommit fram, hade ett tält klinik vuxit upp och teamen kunde börja behandla patienter i evakueringscenter. För en veteran från Röda Korsets operation på Haiti operation, så var Kazuko helt fokuserad på jobbet som nu låg framför honom.

- Vi har sysselsatt mer än 700 frivilliga, och om fyra dagar kommer nästa arbetslag in, säger han hastigt måste ägna sig åt en äldre kvinna som lider av nedkylning, hypodermi, plötsligt fått en hejdlös frossa.

Nätterna i Otsuchi är bitande kalla. Med temperatur på minus 5 grader, och ingen el eller mobiltelefon-täckning, är de överlevande isolerade och måste hantera extrema levnadsvillkor. Med bränslebrist och lite mat som kommer in till de butiker som förblir öppna, har några börjat leta i bråten efter mat. Med en sådan absolut förstörelse, är det svårt att se en framtid för detta sönderslagna samhälle."

Text: Patrick Fuller