Röda Korset på DN Debatt: Mycket lidande kunde ha undvikits

Undernärda flyktingar strömmar över gränserna i Afrikas horn. Återigen har torkan drabbat området och miljontalstals människor lider brist på mat. Det är nödvändigt att se bortom bristen på regn för att hitta orsakerna till att torkan återigen leder till förutsägbar matbrist som hade kunnat förhindras.

Torkan har nu åter drabbat Afrikas horn, där de värst drabbade länderna är Kenya, Etiopien, Somalia och Djibouti. I århundraden har dessa samhällen haft olika strategier för att överleva perioder av torka. Man har minskat antalet boskap i kritiska perioder och genom sinnrika bevattningssystem har vatten förts in till odlade marker. Idag kan man inte överleva med samma strategier på grund av politik, konflikter och den höga befolkningstillväxten som gör samhället extra sårbart och människor extremt utsatta.

Tidigare har nomadfolken kunnat röra sig över gränserna mellan Kenya, Etiopien, Somalia och Djibouti, men nu begränsas de migrationsmönster som historiskt varit viktiga för deras överlevnad. Östafrikanska stater har dessutom en inneboende misstro till nomadfolken som inte gärna låter sig styras från avlägsna huvudstäder med främmande språk och traditioner.

Regionala konflikter och maktpositionering har fyllt de obrukbara torra trakterna med handeldvapen och många områden har drabbats av blodiga utdragna konflikter. Efter 20 års konflikter i Somalia har landet nu flest undernärda barn under fem år i världen och i vissa delar av landet har antalet barn med svår akut undernäring nästan fördubblats sedan i mars i år. I Bay- och Shabelleregionerna lider elva procent av barnen under fem år av akut undernäring enligt Internationella rödakorskommittén som är den enda verksamma internationella organisationen i landet.

Befolkningstillväxten är ytterligare en faktor som spelar in när matbrist drabbar Afrikas horn. Det finns idag fler än fyra gånger så många människor i Kenya och Etiopien än för femtio år sedan. Skördarna går snabbt åt och torrperioderna förvandlas till matbrist. För att hitta bete till boskapen behöver de i dagsläget förflyttas ungefär tre mil över uttorkade marker för att komma åt betesmarker. Kostnader för foder liksom matpriserna har stigit till orimliga nivåer.

Marginalerna är små och de oundvikliga och naturliga perioderna av torka resulterar i matbrist och svår undernäring, men det är inte torkan i sig som är orsaken.

Undernärda flyktingar strömmar just nu över gränserna till främst Kenya och Etiopien. Man slåss för några droppar vatten vid de få kvarvarande fungerande brunnarna och barnen lämnar skolan för att spendera sina dagar i jakt på vatten och mat. Den tid och energi det tar att hitta vatten, laga mat och klara sin grundläggande hygien dubblas eller tredubblas mot i normala fall samtidigt som hela familjens hälsa och kondition är försämrad. Boskapen dör och försörjningsmöjligheter går förlorade. Istället för att stanna kvar och invänta hjälp lämnar desperata människor sina hem och jordbruk och ger därmed heller inte nästa skörd någon chans vilket resulterar i ännu större förluster och uteblivna skördar när regnen väl kommer. Framtiden upphör och livet blir bara en desperat flykt för överlevnad.

Mycket av lidandet hade kunnat undvikas med tidigare insatser. Prognoserna förutspådde tidigt uteblivna regn. Rätt åtgärder vid rätt tidpunkt hade kunnat förhindra att många samhällen skulle drabbas av misär. Men trots alla lärdomar från tidigare torka och alla nya tekniska framsteg med tidiga varningssystem lyssnade inte omvärlden efter behoven av resurser och hjälp som skulle kunna förhindra och lindra lidandet. Återigen har varningar om kommande katastrofer kommit i skuggan av mer högljudda händelser i andra delar av världen. Jordbävningarna i Haiti och i Japan samt en mängd politiska händelser i Norra Afrika synliggörs i medierna och får all uppmärksamhet. Den förväntade massiva matbristen i östra Afrika negligeras och ges utrymme först när det finns bilder på svältande barn.

Det finns ännu mycket omvärlden kan göra för att lindra och förhindra matbristen och hungern i Afrikas horn.

För det första får inte omvärlden stå handfallen inför förutsägbara kriser som den på Afrika horn. Det måste bli ett slut på sättet att negligera dessa återkommande torkkatastrofer. Just nu inriktas den humanitära hjälpen på att bistå drabbade med mat och näringstillförsel, men detta är långt ifrån tillräckligt. Rent vatten, sanitet, hälsovård, stöd till försörjningsmöjligheter och tak över huvudet är ett måste för att stärka människors rätt till ett drägligt liv. Dessvärre delar Röda Korset och andra humanitära organisationer just nu samma smärtsamma erfarenhet: viljan att stödja människorna på flykt undan hunger i östra Afrika är svag. Röda Korsets appell för Kenya från i mars är täckt till bara 30 procent, detsamma gäller FNs insats i torkans Djibouti eller vädjan om stöd till Kenya som hittills uppnått 47 procent. Samtidigt finns alla illavarslande tecken på en redan desperat situation som riskerar att förvärras.

För det andra måste utsatta människor själva få bestämma över sina liv. Därför bör nomadfolkens försök att ta sig ur den onda cirkeln av så gott som kronisk torka stödjas. Att bosätta sig för att bruka jorden eller att lämna jordbruket för att flytta in till en stad är överlevnadsstrategier som måste prövas. Bland annat skulle barnens rätt till utbildning främjas och deras möjligheter att skapa en bättre framtid stärkas.

För det tredje måste staternas ansvar för att värna den egna befolkningen tas på allvar. Humanitära organisationers insatser är ett oftast nödvändigt komplement, men får inte bli en ersättning för att på allvar angripa grundorsakerna till krisen. Detta ämne är också föremål för diskussion då FNs medlemsstater, företrädare för FN och humanitära organisationer träffas på det årliga humanitära mötet i FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) i Geneve den 19-21 juli. Bristen på livsmedelssäkerhet och hur hjälporganisationer ställs inför omedelbara behov samtidigt som situationen kräver strukturella åtgärder är temat för en av debatterna. Även finansiering av hjälpinsatser på längre sikt står på agendan.

 Detta är en nödvändig diskussion, där de utsattas behov bör stå i centrum, men det brådskar. När utmattade flyktingar från Somalia gående korsar gränsen till Kenya har de gjort sitt yttersta för att sörja för sina nära och kära. De bär sina barn mot en osäker framtid i överfulla flyktingläger eller till fattiga värdfamiljer. De gör vad de kan. Nu är det dags för oss att göra detsamma.

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset
Pia Stavås Meier, internationell chef Svenska Röda Korset
Alexander Matheou, regionchef Östra Afrika Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen