Flickan och gröten

I en traditionell hydda flätad av törne och sly vid Tiya förskola i norra Turkana står Suzanne Ekarang och rör i en rykande gryta. Hon tar i med sleven och målar tålmodigt runda cirklar i den näringsrika majsgröten. Värmen skjuter upp stora bubblor i den mjölkvita röran.

Utanför hyddan väntar barnen, de allra flesta mellan tre och fem år. Men några är så små att de knappt kan gå utan drattar ständigt på ändan i sina fruktlösa försök att resa sig upp. Kläderna är trasiga och dammiga. Alla barn är ett med marken, fötter utan skor. Framför klungan av barn står ett litet hav av sliten plast: muggar, dunkar, flaskor och tallrikar. En efter en ska småttingarna resa sig upp, gå fram och hämta en portion gröt som Suzanne Ekarang sträcker fram.

En flicka i femårsåldern går ivrigt fram. Hennes klänning är smutsgul och fransig. Hon får sin tallrik och söker sig tillbaka till sin plats. Men när hon ska sätta sig, svajar hon plötsligt till och välter ut gröten. Den trögflytande vita massan blandar sig med det rödbruna dammet. Förskräckt ser hon sig om, åt höger, åt vänster, sedan försöker hon förtvivlat täcka över gröten. Hennes enda måltid för idag. Dammet virvlar. Runt omkring har redan de andra barnen börjat äta sin gröt med fingrarna. Hon är bara fem år och vet redan allt om hunger.

Flickan med gröten är inte ensam. Hon tillhör de drygt 77 000 barn i 275 skolor i Turkana som får hjälp av Röda Korset med skolbespisning. Hennes förtvivlan vänds till lättnad när en ny tallrik gröt serveras.

Från den låga träbyggnaden en bit bort hörs taktfasta röster: ”One, two, three, four, five…” Det är de äldre barnen på Kaitese lågstadieskola som räknar igång dagens lektion. Även här lär man läxan med hjälp av gröt.

Huvudlärare Ekai Benedictus tar emot och pekar stolt ut över den platta och trädfattiga skolgården av brunröd jord.

– Här är klassrummet och linjerna på marken som visar var alla ska sitta, skjulet i hörnet är vårt bibliotek, i förrådet har vi maten och där vid vattenbrunnen lär vi barnen hur man tvättar händerna, förklarar han.

Ekai Benedictus är stolt över sin välorganiserade skola. Just nu är barnen många, fler än förväntat. Efter vädjan från Röda Korset beslöt nämligen skolministeriet på särskilt utsatta platser i Kenya att hålla skolorna öppna under ledigheten i augusti. Alla barn som skriver in sig får alltså ett mål gröt om dagen och när undervisningen tar vid igen finns de redan på plats.

Tillsammans med sin lärarkollega Mark Lumusingu har Ekai Benedictus gått runt i byar och uppmanat föräldrarna att sätta barnen i skolan igen. Under torkan har även barnen tvingats hjälpa till för att familjen ska överleva under de knappa omständigheterna.

-På bara sex veckor har flera av barnen återhämtat sig, säger Mark Lumusingu. Skolbespisningen gör verklig skillnad. Den som är svag kan ju inte heller lära.

Flora Kyondo, hjälparbetare från Röda Korset, tillhör insatsteamet som under två månader bistått människor som drabbats av torkan. Hon håller reda på leveranser och transporter, hur mycket varje skola behöver och när lagren behöver fyllas på.

– Svårt är inte ett ord som jag vill använda, jag har tidigare arbetat i översvämningar och konflikten efter valet, men däremot är det krävande att få överblick över ett så pass stort område som Turkana. Vägarna är undermåliga och bristen på telekommunikationer stor. Ibland kan vi inte ens varsko skolorna om att vi kommer eller diskutera hur många rationer som behövs, säger hon.

Lösningen? Hon packar extra. Förutom barnen hjälper Röda Korset också äldre som lämnats kvar när byn packat ihop på jakt efter nya betesmarker och vattenhål.

Flora Kyondo är glad över att mat i skolorna visat sig vara ett kraftfullt instrument mot fattigdom och matbrist.

– Antalet barn som skrivit in sig i skolan har ökat. Det är ett verkligt positivt resultat av skolbespisningen. Vi hoppas kunna fortsätta med den näringsberikade gröten i alla fall till december månad. Det betyder mycket att barnen slipper springa omkring och vara hungriga och leta vilda bär och valla getterna, säger hon.

Men matbristen i Turkana är långt ifrån över. Normalt räknar man att det tar 1-2 år för en bonde att återhämta skördar efter uteblivna regn, men för nomader kan det röra sig om 5 år innan den förlorade boskapen ersatts och betesmarker och vattenhål åter är brukbara.

– I dagsläget har befolkningen uttömt sin förmåga att hantera situationen, säger Flora Kyondo. Om regnen uteblir i Turkana för tredje säsongen väntar en sann katastrof.

Svenska Röda Korset har hittills bidragit med 7,5 miljoner kronor i katastrofstöd till torkdrabbade i Kenya. Omkring 1 miljoner människor får stöd av Röda Korset och hjälpinsatserna inbegriper främst mat, vatten, hälsovård, vaccinering, skolbespisning, växthus, utdelning av utsäde och kunskap om hur bruka jorden.

Text: Maude Fröberg, pressekreterare Svenska Röda Korset
Foto: Simone Novotny