Att tämja vinden för vatten

Turkanasjön har haft flera namn, ett av dem är Jade-sjön. Förmodligen på grund av dess grönskimrande yta som syns så tydlig på avstånd. Ett närmare intryck avslöjar idylliska vita stränder och mjuk, vit sand. Längs med en traditionell fiskebåt av trä vadar ett par män med dagens fångst av tilapia, havskatt och kulfisk.

Vatten i överskott, kan det tyckas. Och vattnet från sjön är ofta det enda befolkningen har att tillgå för såväl dricksvatten som hushållsvatten. Dessvärre är Turkanasjön världens näst största saltvattensjö och därtill en hemvist för den stora nilkrokodilen. Hannen väger upp emot 500 kg och kan bli 3,5 - 5 meter lång.

På sjöns västra sida finns en naturlig källa sötvatten, som befolkningen länge använt sig av. Men där måste de samsas med krokodilerna som har sina bon strax intill.

Paul Embekwe vid vattenkällan där krokodlierna lägger ägg Foto: Maude Fröberg

– Först måste man gå en bra bit för att nå själva källan. Det är flickorna och kvinnorna från byarna som kommer för att hämta vatten. Ibland blir det attackerade av krokodiler när de ska fylla sina dunkar. Sedan gäller de att balansera vattnet på huvudet när de vänder hemåt.

Paul Waikwa ansvarar för ett gemensamt vattenprojekt mellan Röda Korset och UNICEF som tar tillvara på det som finns i överskott runt Turkanasjön: vind.

– Just nu bygger vi en vindsnurra och med hjälp av energin från vindkraften pumpar vi sedan vattnet vidare i pipelinen till sju lokalsamhällen på ett så pass långt avstånd som 17 kilometer. Tack vare vindkraften blir det både ekologiskt hållbart och billigare, säger Paul Waikwa.

Paul Waikwa tar vinden till hjälp för att pumpa vatten Foto: Simone Novotny

– Ett problem för dem som ägnar sig åt boskapsskötsel är att de hela tiden söker nya betesmarker och nya vattenhål. Men det är viktigt att balansera resurserna så att inte vattentäkter, till exempel, uttöms i vissa områden, säger Paul Waikwa.

Klimatförändringarna är något som människor i Turkana tvingats lära sig leva med. I spåren av regnen som uteblivit tycks torkan komma oftare och vara allt längre.

– Vi måste göra så gott vi kan för att förbereda lokalsamhällen inför vad som komma kan. I dag har deras anpassningsmekanismer uttömts. Samtidigt kan vi konstatera att de som sökt andra utkomster än boskapsskötsel klarar sig bättre. Barnen som finns runt sjön mår bättre helt enkelt. De har åtminstone fisk att äta.

Paul Waikwa frågade en gammal man hur de gjorde förr i tiden när torkan drabbade.

– Han berättade att de tog benen från boskapen som svalt ihjäl och malde dem till benmärgsmjöl som användes i matlagningen. De lade också djurhudar i blöt, så att de svällde. Sedan tuggade de på dessa djurhudar för att stilla hungern och fylla magen. Men den kunskapen har gått förlorad, sa den gamle. I dag råder andra tider. Hårdare tider.

Text: Maude Fröberg, pressekreterare Svenska Röda Korset