Tanken om att mildra krigets lidande har funnits i olika länder under tusentals år. Den humanitära rätten som vi känner den idag såsom internationella överenskommelser, gällande mellan och bindande för stater, har vuxit fram under de senaste 150 åren.
Initiativet till den första, nationella handboken i krigets lagar togs av Abraham Lincoln under det amerikanska inbördeskriget i mitten av 1800-talet. Handboken innehöll
regler om bland annat stridsmedel, stridsmetoder, skydd för civilbefolkning och krigsfångar. Under samma tid i Europa grundade Henry Dunant organisationen Röda Korset som skulle utbilda frivilliga för att ta hand om sårade soldater i krig. Dunant hade själv sett krigets förödelse och förespråkade internationella regler som de krigförande parterna skulle vara skyldiga att följa.
1864 lyckades Dunant övertala representanter för 14 länder att samlas i Genève för att diskutera framtagandet av internationella regler. Tack vare denna sammankomst skrevs den första Genèvekonventionen, till skydd för sårade och sjuka i lantkrig (GK I). Under de efterföljande årtiondena förhandlades ytterligare tre konventioner fram. Internationella regler för reglering och begränsning av stridsmedel och stridsmetoder togs bland annat fram under fredskonferenserna i Haag år 1899 och 1907. Under senare år har dessa regler kompletterats i takt med den snabba tekniska utvecklingen, bland annat har anti-personella minor och kemiska vapen förbjudits.