Afrika

Amerika

Asien och Stillahavsområdet

Europa

Mellanöstern och Nordafrika

Teman

Hiv/aids

Matbrist

Namibia

Tsunamin

Vatten

Jordbävningen i Haiti 2010

Ett gnyende får Jean-Claude Dorleans att stanna till.
Han börjar titta efter var det svaga ljudet kommer ifrån, han följer den smala vägkanten, drar upp damm med sina sandaler. Efter några minuter upptäcker han ett litet bylte på marken. Han närmar sig med snabba steg och vecklar bort tygskynket. Två mörka ögon tittar orkeslöst upp på honom. Vädjande.
Gömt i byltet ligger ett uttorkat spädbarn, en liten flicka så svag att hon bara får fram ynkliga jämmer. 
- Jag tar upp henne i min famn och skyndar bort till bilen. Hon behöver omedelbart vätska och näring. Jag vet att tiden är avgörande, säger Jean-Claude Dorleans.
Han berättar i presens, som om det är nu han ser de mörka ögonen som ber om hjälp. Han tittar på oss och skakar på huvudet. Han berättar att han döpte flickan till Sophianne. Minnet av hur han hittade henne är plågsamt. 
- Vad hade hon gjort för illa? säger Jean-Claude Dorleans.

Vi möter Jean-Claude Dorleans på Haiti, Latinamerikas fattigaste land, en kort flygresa från Miami. De senaste årens ökade matpriser, orkaner och årtionden av politisk oro har slagit hårt mot det lilla överbefolkade landet som delar ö med turistparadiset Dominikanska Republiken. Barnen är hårt drabbade.
Och redan några timmar efter att vi har landat på Haiti får vi höra talas om hur våldtäkter, för stora familjer och orkaner har lett till att det finns massor av barn som ingen vill eller kan ta hand om. Vi får veta att många av dessa barn svälter, rekryteras till de våldsamma gäng som håller Haitis befolkning i rädslans gissel eller används som barnslavar. Vi bestämmer oss för att åka ut i slummen runt Port-au-Prince för att se vad som stämmer.

I sällskap med Ronald Joanuel som känner slummen som sin egen ficka åker vi ut klockan 05 på morgonen, samtidigt som solen går upp och innan den bedövande värmen kommer. 
- Och det är då alla barnslavar kommer för att hämta vatten, säger Ronald Joanuel.
På håll ser allt vackert ut. Starka färger, stora frukter och skrattande barn som badar i floden. Men på Haiti är inget som det ser ut att vara. Efter en närmre titt ser vi att frukterna ruttnat för att ingen har råd att köpa dem, floden där barnen badar används också till sopor och de starka färgerna kamouflerar den undernärda hudtonen på folkets kroppar.
En bit bort ser vi stora grupper av barn, alla bärande på vita plastdunkar som de ska fylla med rent vatten från den gemensamma vattenkranen. De skrattar och busar. Även det visar sig dölja en annan verklighet.
- En del av dem är barn som hjälper sina föräldrar innan de ska till skolan men de flesta är slavar. Nu vågar de skratta eftersom de är borta från husen, säger Ronald Joanuel.
Flera av barnen som vi börjar prata med springer iväg. De säger att de måste springa hem med vattnet, annars får de problem. Ett par gånger kommer vuxna fram och säger att vi inte ska ställa frågor, det är inte vår sak.
Men en bit bort från kaoset kring vattenkranen träffar vi lilla Tifam. Hon har redan hämtat vatten och har sprungit tillbaka för att köpa bröd. Hon tror att hon är 6 eller 7 år men hon vet inte säkert. Hon berättar att hon kommer från en by, några timmar med bil utanför Port-au-Prince. 
- Jag kom hit för 8 månader sedan. Det kom en tant och hämtade mig. Jag bor hos henne nu.
Tifam berättar att hon ägnar dagarna åt att städa, bädda och hämta vatten 3 gånger per dag. Hon går inte i skolan. 
- Nej, då hinner jag inte jobba. Och om jag inte hinner med allt så blir de jättearga. Men jag skulle vilja kunna läsa.
Tifam vet inte varför hennes föräldrar lämnade bort just henne. Hon har flera andra syskon som är kvar hemma. Hon tittar ner i marken och sparkar med foten i det torra gruset. Hon måste gå, säger hon. Det är långt till huset och hon måste klättra upp för ett berg, en klättring som blir nära outhärdlig i solen. Under vårt samtal har Tifam sett glad ut, det är spännande att prata med oss. Men i slutet blir hon allvarlig. 
- Jag saknar mamma. Jag har inte pratat med henne sedan jag lämnade byn, säger hon, tar sin brödpåse och springer iväg innan vi hinner säga hejdå.

Ronald Joanuel, som driver ett ideellt projekt mot barnslaveri, säger att barnen köps för några 100 dollar. Det är mycket pengar för en familj på landet och säkrar deras föda för månader. Men kvar finns slavbarnen utan framtid. De går inte i skolan, får inte träffa sina föräldrar och blir inte fria förrän de är 18 år. Då är det ofta arga och har tappat hoppet.
- En del barn väljer att rymma från familjerna. Hur ska dessa barn kunna bli annat än våldsamma? De måste kämpa hela livet för att överleva. De möter bara motstånd. Klart de blir arga och går med i gängen i Port-au-Prince. Det är som en ond cirkel, säger Ronald Joanuel.

Efter årtionden av konflikter och diktatur är Haiti söndertrasat av våld, kidnappningar och korruption. Gängen har stor makt och håller sina revir stenhårt. Våldtäkter är ett av deras maktverktyg. Uppbyggandet av en demokrati har bara börjat. Ett steg fram är nästan alltid två steg bak. Att få raka svar på frågan varför, är för det mesta hopplöst. Vissa säger att det är voodoo som ligger bakom. Andra ger inga svar alls. Haiti är ett svårt land att förstå sig på och ofta blundar omvärlden.
Säkerheten har blivit något bättre de senaste åren men explosionen av matpriserna har slagit stenhårt mot Haitis befolkning. All skogskövling har gjort deras mark obrukbar och de måste importera all sin mat till dyra priser som ingen kan betala. I dag äter den haitiska befolkningen bröd som är gjort av lera för att överleva.
- Jag blandar leran med salt, vatten och mjöl. Gör en deg och bakar ut kakor som får torka i solen i 10 timmar. Det är klart att det inte är bra att äta. Det finns ingen näring, är fullt med parasiter och det stoppar upp magen. Men det stoppar också hungern, framförallt bland barnen som inte förstår bättre, säger Celiane som har armarna i en stor bunke med lerdeg och som vi möter i ökända slumområdet Cité Soleil.
Hon berättar att bröden egentligen används ceremoniellt, men att allt fler numera köper dem som mat. 
- Du ser ju att barnen har hudutslag. Det är för att de äter lerbröden, säger hon.

Hon kallar på sin granne och det kommer en kvinna mot oss. Hon ser trött ut. Hon lyfter på sin tröja och visar ett stort hål på magen.
- Jag åt för mycket lerbröd och det stoppade upp allt i tarmarna. Det gjorde fruktansvärt ont och jag var nära att dö, säger Ermilia Stineil.
Ett av hennes 10 barn hittade henne och lyckades ta henne till det statliga sjukhuset. Där möttes hon av korruption. 
- De opererade ut leran men när de skulle sy igen såret på magen ville de ha mer pengar. Jag hade inga pengar att ge dem, dessa korrupta läkare. Så jag fick åka hem med en tejpbit, säger hon och pekar på sin mage.

På ett sätt hade hon tur som ens kom till sjukhus. De allra flesta har inte möjlighet att ta sig till sjukhusen eftersom vägarna kantas av våld. Det har lett till att Haiti bland annat brottas med hög mödradödlighet och spädbarnsdöd. 630 av 100 000 gravida kvinnor dör på Haiti. På fattiga, men turisttäta Dominikanska Republiken, som Haiti delar yta med, dör 92 av 100 000. I Sverige dör i genomsnitt 2 av 100 000.
I det ökända slumområdet Cité de Soleil träffar vi höggravida Milounde Bargelais, 16. Hon delar ett minimalt plåtskjul med 16 andra personer. Flera av kvinnorna som bor där har fött sina barn i skjulets två sängar.
- Jag vill inte föda här. Tänk om något händer, då dör båda jag och barnet. Men de flesta föder hemma eftersom det är så svårt att åka till sjukhusen. Det är dyrt med buss och att gå är livsfarligt. Det är så många som blir skjutna och våldtagna, säger Milounde Bargelais.

Förutom säkerhetsriskerna och transportproblemen finns det ytterligare en anledning till att så många gravida kvinnor föder barn i slummens plåtskjul; de statliga sjukhusen tar inte emot dem. Mödravården ska vara gratis, men det fungerar inte i praktiken. De kvinnor som inte har råd att betala under bordet skickas ofta hem utan hjälp. En nyförlöst kvinna som vi möter, Kathlyn Alfred, berättar att hon blev hemskickad från det statliga sjukhuset när hon inte kunde betala för ett kejsarsnitt.
- Mitt andra barn har jag fött hemma, men den här gången kände jag att något var fel så jag åkte till sjukhuset. Mycket riktigt låg barnet fel. Ändå hjälpte de mig inte, de sa att det inte var deras uppgift att göra kejsarsnitt. Om jag inte betalade så klart. Som tur var hittade jag en privat klinik som hjälpte mig, säger Kathlyn Alfred.

Maktlöshet är det ord som bäst beskriver känslan efter att ha besökt Haiti. Men det finns hopp, trots allt. Mitt i allt elände finns det många hjälporganisationer som försöker hjälpa och enstaka eldsjälar som vill förändra.
En av dem är Jean-Claude Dorelans som berättat om hur han hittade lilla Sophianne slängd på marken. Vi möter honom av en slump strax efter att vi har pratat med lilla Tifam som arbetar som barnslav. Sedan några år driver Jean-Claude Dorelans och hans fru ett litet barnhem i sitt hus. När vi besöker honom bor ett tiotal barn hos dem. Det är enkelt och barnen delar sängar. Men de får mat och går i skolan.
Alla har sin sorgliga historia om varför deras föräldrar tvingats lämna bort dem; någons föräldrar är döda, en annans hade inte råd med barn och ytterligare en blev lämnad på gatan. När vi är där kommer en ung kvinna med en bebis på armen. Hon heter Marie Dala Moise och ska lämna bort sin dotter Darly.
- Jag har inget val. Jag har ingen man och damen jag bor hos har slängt ut mig tills jag gjort mig av med Darly. Men här tror jag att hon får det bra. När jag kan ska jag hämta henne igen, säger hon med tårarna rinnande.
När hon har gått berättar Jean-Claude Dorleans att många föräldrar säger att de ska hämta barnen men att det sällan händer.
- Vi tror att det ofta är barnslavar som blivit gravida, kanske efter en våldtäkt av gängen, och som slängs ut från huset där de jobbar om de behåller barnet. Vad ska de göra? De är maktlösa. Men vi gör så gott vi kan för att barnen ska ha det bra.
Och det finns mirakel, säger han och pekar på en liten flicka som ligger på en rutig lekmatta. 
- Titta, det är Sophianne.  
Han tar upp henne i famnen och hon ler mot honom. Kinderna är runda och ögonen pigga.
¬Flera av de andra barnen kommer bort och busar med henne. Hon får en mugg varm choklad att dricka.
- Hon är fortfarande svag, men det går bättre och bättre, säger Jean-Claude.
Sophianne hade tur. Till skillnad från många andra övergivna barn hörde någon henne.
Och hon överlevde.

Texten är tidigare publicerad i Röda Korsets tidning Henry, september 2009.
Text: Terese Cristiansson.  Bild: Jonte Wentzel

Läs mer

Jordbävning på Haiti: Röda Korset räddar människor    ur rasmassorna (12 januari 2010)