"Vi som bor i Sverige är alla invandrare - om man bara går tillräckligt många generationer tillbaka. För cirka 10 000 år sedan, när inlandsisen smält bort, kom de första.

Under historien har vår kultur ständigt påverkats av impulser utifrån. Det gäller teknik, hantverk, musik, religion, mat och mycket annat. Kristendomen kom på 800-talet. Lucia, julgranen och jultomten, Cornelis Vreeswijk, pizza - allt är importerat men uppfattas i dag som "svenskt".

Många av er tillhör dem som har kommit sist i raden av invandrare. Ni har redan satt avtryck i Sverige, till exempel genom att bygga moskéer och kommer att göra fler. Om några generationer kommer kulturella inslag som kan hänföras till islam att uppfattas som mycket svenska.

Ni själva, och än mer era barn och barnbarn, kommer också att präglas av ert liv i det svenska samhället. Kanske firar ni redan Lucia och midsommar och äter sill? Era barnbarn kommer ofta att känna sig som främlingar när de återvänder till de länder farfar eller mormor en gång kom ifrån.

Fundamentalister vill placera in människor i snäva fack. Vill att vi först och främst, eller bara, ska vara vår politiska ideologi eller vår religion. Men alla människor har i själva verket många olika identiteter.

Vi är män och kvinnor, makar och föräldrar, unga och gamla, en del är läkare, andra städare, en del håller på IFK Göteborg i fotboll. Andra på GAIS, en del är med i Rotary, andra i Röda Korset, en del är muslimer, andra kristna och åter andra tror inte på någon Gud alls, en del är göteborgare, andra stockholmare, en del föddes i Sverige, andra i Iran, en del är heterosexuella, andra homosexuella - och många är heterosexuella men hävdar homosexuellas rättigheter.

Olika identiteter kan i olika sammanhang kännas olika starka. I sin familj kan man framför allt känna sig som föräldrar, ibland kan den sexuella läggningen kännas viktigast i relationen till en älskad medmänniska, i moskén eller kyrkan är tron viktigast, på arbetsplatsen yrkesidentiteten, på läktaren på Ullevi vilket lag man håller på.

Och de olika identiteterna är olika starka hos olika individer. En del håller tummarna för IFK Göteborg, men rycker mest på axlarna åt en förlust. Andra kan inte sova på natten om IFK förlorar. En del är bokstavstrogna i sin religionsutövning, andra mer kritiska till böckernas texter och sökande.

Det är viktigt att respektera att människor har många identiteter, är mångsidiga, inte ensidiga. Vi måste lära oss att respektera människors val och acceptera att vi alla har rätt att vara sökare.

Det kan hos vissa finnas en benägenhet att vilja skapa slutna enklaver med människor av till exempel viss etnisk bakgrund. Där håller de som är lika ihop. I viss utsträckning är det naturligt - men om det går för långt riskerar det att leda till problem. Och man kan inte blunda för att de som vill isolera sig ofta vill slå vakt om sin egen makt. Inte sällan är det män som bevakar sin makt över kvinnor och barn.

För att undvika risker för spänningar och konfrontation är det angeläget att det finns arenor där människor med olika etnisk bakgrund kan mötas.

Vi måste lära oss leva tillsammans, på vår jord och i vårt eget samhälle.

En del hävdar att ett harmoniskt liv är möjligt bara i etniskt rena stater. Etno-nationalism har varit en viktig drivkraft i Europa. I nutid kan vi till exempel se på uppdelningen av det gamla Jugoslavien och på spänningarna i dagens Belgien!

Andra har ett mer kosmopolitiskt synsätt. De ser styrkan i mångfald och den dynamik den skapar, ser hur vi kan inspirera varandra. Det synsättet kopplas ofta till storstäder. Olikheter gynnar utvecklingen, men kan naturligtvis också skapa spänningar. De måste vi då lära oss att hantera. Det blir lättare om vi lär oss mer om varandra och inte är rädda för möten.

Fundamentalism av alla slag skapar problem därför att den förutsätter intolerans. "Vi har rätt, alla andra fel." En sådan uppdelning i "vi och dom" måste motarbetas.

Just nu ser vi många exempel på religiös fundamentalism. Terrordåd begås i religionens namn, av både kristna och muslimer. Fundamentalism utgår ofta från en bokstavstrogen tolkning av skrifterna, eller ofta mindre delar av dem. Men skrifterna är gamla och kan uppenbarligen läsas på många olika sätt. Det gäller Koranen likaväl som Bibeln. Jag anser att det är nödvändigt att förstå att de har tillkommit i ett historiskt sammanhang.

Även den som tror på en allsmäktig Gud måste inse att han inte kunde tala om allt han visste med Jesus eller Muhammed - de skulle inte ha förstått vad han talade om, om han velat förmedla regler om konstgjord befruktning, stamcellsforskning eller Internet.

Om det är en Gud som har utrustat människor med förnuft, måste han rimligen ha haft avsikten att vi ska bruka det efter bästa förmåga. Vi har också utrustats med den viktiga förmågan att känna ödmjukhet, insikten att vi inte förstår allt och att världen kan tolkas olika.

Det är inte konstigt att det finns många kristendomar och många islam! Och därför är bokstavstrohet och fundamentalism både farligt och orimligt.

För att vi ska kunna leva tillsammans krävs en sekulär bas, en världslig ordning som gäller oavsett religion. Mänskliga rättigheter utgör en sådan värdegrund som vi bör kunna vara överens om. Det är i 60 år sedan FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kom till. Grunden är respekten för människans värdighet. Människan får inte bli ett medel för andra mål, ingen diskriminering är acceptabel.

Detta är också en viktig utgångspunkt för Röda Korset och Röda Halvmånen. Vi är världens största humanitära nätverk med medlemsföreningar i 186 länder, inklusive Palestina. Vi har 100 miljoner medlemmar och frivilliga och är öppna för alla människor, oavsett politisk eller religiös uppfattning, som ställer sig bakom våra grundläggande värderingar. Vi arbetar för att hjälpa de mest utsatta människorna, i krig och konflikter, vid naturkatastrofer men också i samhällen som lever i fred.

I Svenska Röda Korsets nationella verksamhet har vi sedan flera år prioriterat äldre och flyktingar. Vi utvidgar nu vår verksamhet på integrationsområdet. Och vi vill gärna vara en arena för möten mellan människor med till exempel olika etnisk bakgrund. Där är vårt internationella samarbete mellan människor över alla etniska gränser en inspirationskälla.

En viktig princip i de mänskliga rättigheterna är rättssäkerhet. Den som anklagas för något ska ha rätt att bemöta anklagelserna. När vi i Röda Korset har engagerat oss för er vän Hassan Asad har det främst handlat om detta. Han har inte fått rätt att bemöta de misstankar som säkerhetspolisen har riktat mot honom. Det strider mot en viktig rättighetsprincip.

Hans ärende behandlas nu åter av regeringen; av regeringen just därför att det är ett så kallat säkerhetsärende, vilket det blir när säkerhetspolisen har haft synpunkter. I november 2006 beslutade regeringen att Hassan skulle utvisas - det beslutet ligger i grunden fast. När regeringen i september i fjol ändrade sitt beslut och gav honom ett ettårigt tillfälligt uppehållstillstånd var det därför att man var orolig för vad som skulle kunna hända i Jordanien om han utvisades dit. Förekomsten av tortyr i jordanska fängelser ansågs vara ett så kallat verkställighetshinder. När regeringen nu åter skickat ärendet till Migrationsöverdomstolen är det för att få prövat om verkställighetshindret kvarstår eller inte. Inget annat kan såvitt jag förstår prövas av domstolen. Enligt vår bedömning är det fallet; i Jordanien förekommer fortfarande tortyr.

Men Hassans fortsatta tillvaro i Sverige kan inte få vara beroende av att man torterar fångar i Jordanien. Hans ärende måste på nytt prövas i sak.

En utländsk medborgare har ingen oförbehållsam rätt att stanna i Sverige. Så måste det kanske vara. Men för att utvisa en person, som har levt här i tolv år utan att någonsin ha anklagats, och än mindre dömts, för något brott, och att skilja honom från hans hustru och barn, som är svenska medborgare, borde kräva mycket starka skäl. Jag tvivlar på att det finns sådana när det gäller Hassan.

Eftersom det inte finns någon självklar rätt för en utlänning att stanna i Sverige är en utvisning inte ett straff i straffrättslig mening - men på ett mänskligt plan är det naturligtvis identiskt med ett sådant. Att tvingas lämna det land där man sedan länge etablerat sig, att tvingas återvända till ett land där man inte varit på snart 20 år och där man känner fruktan för sitt liv, att tvingas skiljas från sin familj och att tvinga hustru och barn att skiljas från sin make och far - det är i praktiken ett oerhört grymt straff, för den som utvisas och för dem som blir kvar. Ett så grymt straff borde förutsätta ett mycket allvarligt brott - men något sådant har alltså inte begåtts. Hassan uppfattas uppenbarligen inte som något hot mot säkerheten i Sverige. Han har fått leva fritt under det år som gått.

Från rättsäkerhetssynpunkt bör Hassan behandlas som mig eller vilken annan svensk medborgare som helst. Hans långa, straffria vistelsetid i Sverige borde kvalificera för det. Om polisen tror att någon av oss smider några planer som hotar säkerheten någon annanstans i världen ska de naturligtvis hålla ett öga på oss. Men straff, formellt eller reellt, ska utdömas bara om vi gör oss skyldiga till brott.

Sverige har ofta varit en stark röst i internationell debatt om mänskliga rättigheter. Nu bryter regeringen på ett upprörande sätt mot viktiga principer. Att få sjukvård när man behöver är en mänsklig rättighet - men i Sverige nekas papperslösa den rätten. Rättssäkerhet är en annan viktig rättighet - men Hassan har hittills nekats det. För att Sveriges röst åter ska bli trovärdig i den internationella debatten om mänskliga rättigheter är det angeläget att regeringen åter börjar hävda mänskliga rättigheter på hemmaplan."