Sen eftermiddag på ett kafé vid Globen. Laleh har skjutit upp solglasögonen i pannan och tittar ut på människorna som är på väg in i köpcentrat. Hon kom med tåget från Göteborg för någon timme sedan. Där är hon ofta, och hälsar på familj och vänner. 
- Jag har långa vänskapsförhållande. Några bästisar, barndomsvänner. Fast jag kallar alla som jag känt i fem år för barndomsvänner, säger hon och ler.
- Jag ställer höga krav på mig själv och på mina vänner. Emotionella, inte praktiska, krav. Empati är viktigast, kunna leva sig in i andra människors känslor, i andras liv.
 
Egentligen hade hon kunnat sjunga "Man ska va´ snäll, man ska va´ snäll, man ska va´ snäll" en hel låt för att understryka hur viktig denna egenskap är.
- Ingen hade ju orkat höra! Men empati är en kompetens. Vissa har den. De andra borde träna upp den. Alltså, detta är inte flum, utan saklig vetenskap. Det kan vara livsavgörande. Som i Bröderna Lejonhjärta, när Skorpan säger "Om alla var som Jonatan skulle det inte finnas några krig". Börjar man hitta kärleken i sig själv är man på rätt väg. 
Laleh tystnar, tittar ner i bordet, innan hon utbrister med teatralisk röst: 
- Detta är en tid av sanning!
Så skrattar hon och höjer på ögonbrynen och river av en smal remsa från sin servett.

Att intervjua henne är härligt. Fastän hon bara sitter på ett helt vanligt kafé med ett grönglänsande äpple, ett glas vatten och en servett framför sig händer det mycket. Det blir banalt att beskriva, och att möta Laleh är allt annat än det. Det är något med hennes intensitet. Intelligenta kommentarer varvas med ett höjt ögonbryn, en självdistans, ett skämt. Hon nynnar, utbrister i teatraliska strofer, skrattar och blir lika snart allvarlig.  Det är en ytterst levande ung musiker som sitter framför och rullar sin remsa. När intervjun är över kommer fyra små spiralformade krumelurer i servett ligga kvar på bordet.
- Tänk om empatin kunde värderas som den borde! Alltså, en nykär tjej skriker "aaaah, han e så snygg! Så cool! Så rik!" Tänk att komma där och ta sig för kinderna och spärra upp ögonen och bara skrika "Min kille är så snäääll, såå snäääll" och alla skulle bli avundsjuka. Det händer ju aldrig.

Laleh har fyra frågor som hon checkar av sitt handlande mot: Hur vill jag vara? Hur vill jag leva? Vad vill jag göra? Varför gör jag inte det?
- Magkänsla styr mig, när jag väljer låtar, när det gäller kompisar. Allt. Sen är inte musik dödsallvarligt. Jag tänker ofta på vad jag ska göra sen, när jag blir stor. Då vill jag arbeta med något riktigt. Barn, hemlösa, utsatta människor. Men det ska vara stabilt och välgjort, organiserat.

I vintras kom hennes tredje album, "Me and Simon". Laleh har gjort allt, arrangerat, skrivit och sjungit. Medvetet har hon valt bort flera sorgsna sånger. 
- Det måste vara meningsfullt - inte bara spela på människors känsloliv, med uppgivna låtar. Ältar man allt som gått fel tappar man karaktär. Man märker det kanske inte själv, för det känns så rätt att stanna i ältande, men efter ett tag förlorar man energin. Som när ett förhållande tar slut, man är olyckligt kär och fastnar i ältande utan att själv se det. Så vill inte jag vara. Jag vill ge energi. Därför väljer jag att inte gå den uppgivna vägen, utan den uppmuntrande.  Tre låtar kan vara uppgivna men resten måste bygga upp, vara positiva.
- Du vet, "I can´t keep the roses, the roses from before, I can´t save the roses", nynnar hon på låten Roses, från det nya albumet. 
- Men så kommer det: "I don´t have to save the roses from before!" Det är så befriande! Jag behöver inte spara allt, någon gång får det vara slut. Man kan inte älta samma sak hela tiden.  Jag kan inte. Ingen kan. Vi har det förflutna, nuet och framtiden. Så många är kvar i det gamla. Jag har insett att man måste bara säga till sig själv att nu är det nog. 

Lalehs offentliga musikaliska förflutna började 2005 med debutalbumet "Laleh". Hennes spröda starka röst gjorde henne till årets artist, nykomling och producent under en och samma Grammisgala. Hon tog emot sina priser, gjorde albumet Prinsessor året därpå och sedan lämnade hon stan. Stan som i Stockholm. 
- Det där är så konstigt, det är alltid att man lämnar Stockholm. Inte att man åker till något. Som om det vore otänkbart att välja Skellefteå före Stockholm. Jag är ingen flyktmänniska, satt inte ensam och gömde mig uppe i Norrland. Jag hade fantastiskt bra där, lärde känna fyra hundar, flera hästar och flyttade till ett roligt liv. Fast med kalla vindar. 
- Men ingen sån där gubbångest. Inte så att jag började sjunga med hes klagande röst om att jag måste ut! Ut i naturen! Ut i landskapet, lämna Stockholm, inte så. Jag ville förnya mig och det gjorde jag.
Överhuvudtaget är det väldigt lätt att förnya sig, fortsätter hon. Har man bara en gång hittat kärnan i sig, kan man följa sina impulser, utvecklas, varieras, förnyas.   
- Kärnan, ja hur hittar man den? Den finns där. Bara man står ut med att stilla sig, skapa så mycket lugn att man kan känna vad man känner, så kommer den fram. Den måste man hitta ensam och man måste stå ut med ensamheten under tiden. Jag har ju musiken, går in i mig när jag skapar, alla får försöka hitta sin grej. Börja måla.  Men det är värt att leta inåt, hitta kärnan. Utgår man från den kan man bli vad man vill, göra vad man vill, eftersom man vet vad man vill. Men det går inte att jäkta.

Skulle Laleh dela ut två råd är de: jäkta inte och kom ihåg att det aldrig är försent. 
- Aldrig, det går alltid att börja om. Jag har en historia ur mitt liv: jag var med en kompis i parken i våras. Vi skulle se ett träd. Hon hastade fram, jäktade förbi alla andra blommor, och gräset och fåglarna. Så kommer vi fram. Trädet är överblommat. Jag blev inte glad, men ändå var det som om någon ville visa oss att det är inte lönt, det är aldrig lönt att jäkta mot något. Sen gick vi ett varv runt parken igen och såg allt. Det är aldrig försent.

Integritet och oberoende, ord som ständigt återkommer när Laleh beskrivs. När hon sitter här på cafét, säger hon att det är något genetiskt. Finns i släkten. Pappa hade det. Mamma. Alla. 
De fick fly från Iran efter revolutionen. Kom via Ryssland till Tidaholm. Pappa var journalist. Förmågan att formulera berättelser har absolut gått i arv. Det visas inte minst i "Bjurö Klubb" där sångerskan möter en blåval som till en början tycks hjälpsam, men som avslöjas som en som "lurar folk som emellanåt är ledsna".
- Ibland kan jag känna att vi alla lever i ett slags yrsel. Jag önskar att det inte vore så, utan att man fick tid att tvivla, tänka och ta saker i sin takt.

Laleh är musiker. Inte artist. Inte sångerska. Musiker. Hon kommer från en familj där många spelar och sjunger, fick som liten flicka lyssna på musik från hela världen. Ryska visor, klassiskt, cirkusmusik: toner och klanger från alla genrer var lika naturliga inslag i hennes barndoms bakgrundsljud.
- Jag önskar verkligen att alla kunde få samma möjlighet som jag att lyssna på så olika typer av musik. Här ser alla barn Melodifestivalen, det gör ju ingenting, men om jag fick välja hade de också fått med sig en jättevarierad musik från hela världen. Det finns ju. Det vackraste mest fantasifulla, det som får tankarna och känslorna att flyga upplever jag ofta inom cirkusmusiken.

Hon var bara 22 år när första albumet var klart, anbuden om att göra skiva hade kommit ännu tidigare. Men hon ville vänta. 
- Jag ville lära mig allt. Kunna skapa musik från grunden. Först behärska instrumenten, göra tråkiga sakliga analyser kring toner, sedan när jag kan få alla detaljer att stämma kan jag förmedla det jag vill förmedla. Men jag ville inte gå in i detaljerna så mycket att jag tappar perspektivet, jag vill göra musik som når ut. Någon gång måste man lämna analyserna. 
Å andra sidan finns de som hon kallar "de proffsiga". De som vet allt och gärna ger råd, råd Laleh inte följer. 
- Så här kan du inte göra, det där teveprogrammet måste du vara med i, men där ska du inte vara med. Det är så proffsigt och det finns en sån rädsla för att man ska uppfattas som töntig. Jag ser Stockholms musikbransch som en subkultur, en subkultur styrd av rädsla. Rädsla att vara töntig.

Vem litar du på?
- Vänner och min familj. Jag väljer alltid någon kompis att spela upp en ny låt för och jag inspireras ofta av mina vänner. En är vardagspoet, han diskade en gång när jag var där och sa: "Om inte jag kan uppskatta detta, kan jag inte uppskatta något". Det tänker jag alltid på när jag arbetar. Om jag inte kan uppskatta arbetet i studion, kan jag inte uppskatta något i livet.
Nya skivan "Me and Simon" kom i vintras. Hennes tredje. Titellåten är Simon Says och Laleh kastar en snabb blick ut på människorna som tomhänta går in i köpcentrat och lämnar det med stora påsar i händerna.
- Du vet, jag hade kunnat sjunga "Följa John! Följa John!" Det är det vi gör. Följer någon som bestämmer hur vi ska vara. "Vi följer John! Vi föööljer John" fast det hade inte blivit lika bra som "Simon Says" Lyssnar man kanske man inser "Ah! Hon menar att vi följer varandra! Ah! Alla ser likadana ut! Har likadana kläder. AHA!" 

Kaféet börjar tömmas på besökare. Laleh säger att hon tror att tankar och teorier, känslor och händelser - allt detta abstrakta finns i luften, omkring oss.
- Vi fångar det. Jag tror inte att det finns något personligt utan allt finns redan, det är upp till oss att fånga. Alla människor, alla tankar, är ett kollektiv. Man kan välja vad man fångar och man kan välja vad man släpper.

Som avslutning på denna de tvära kastens intervju: vad känner du inför julen? 
- Vi firar alltid i Göteborg. Jag är helst tomte. Fast det är flera andra också, så det blir en kamp! Ha ha!
Nämen, jag tycker verkligen att jag ska vara det, jag är roligast. Vi har den äkta tomten, med blåa kläder.

Text: Katarina Hörlin Barnekow

Fakta - Laleh Pourkarim

Ålder: 26 år. Född: Iran. Pappa var etnolog och journalist. Familjen fick fly efter revolutionen 1979. De flydde via Minsk, Östberlin till Tidaholm, dit de kom när Laleh var åtta år. Sedan har hon bott i Göteborg, Stockholm, Skellefteå och Stockholm igen. Bor: Söder om söder i Stockholm. Film: Spelade Yasmin i Jalla Jalla. Gjorde ledmotivet "Snö" i Arnfilmen. Fotboll: Var mittfältare i Steneby IFK. Talar: Persiska, engelska, svenska, ryska. Sjunger: Sedan hon var mycket liten. Men ser sig främst som musiker, inte sångerska, och absolut inte som artist. Spelar: Piano. Tenorsaxofon. Gitarr. Producerade "Me and Simon" själv. Album: Laleh (2005), Prinsessor (2006), Me and Simon (2009) Om upproret i Iran: "Jag ser hur mina vänner återupprepar och citerar sina föräldrar under revolutionen 79 i Iran. Om vi inte utvecklas ifrån våra föräldrars åsikter och hittar egna nya vägar så kommer historien att återupprepas igen och igen. Det är ju på grund av att dom inte kunde samsas, enas, som vi hamnat i denna situation idag. Vi måste inse att allt är en tolkningsfråga och att vi måste bli ödmjuka" Ur Lalehs dagbok på hemsidan www.laleh.se Sångerna "Nation" och "History" handlar om Iran Citat : "Han sa han kände mig. Han sa: Jag har sett dig när du vandrar. Jag är en blåval, Och kan ta dig härifrån, från din öde ö, från dina papper och din penna. Du är en förlorare. Jag kan ta dig härifrån, jag kan ta dig i min mun, en människa är inte tung att bära på. För vad ska det bli av dig? Vad ska det bli av dig? Jag sa: Om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder, och jag ska, jag ska tjalla ifrån döden. Och jag ska skriva brev till mina närmaste och bästa, att du lurar folk som emellanåt är ledsna"     ur Bjurö Klubb. Arbetar: Har en mobilstudio så hon kan arbeta var hon vill. Gör just nu: Turnerar.

Fler röster om ensamhet

Intervjun med Laleh är hämtad ur Röda Korsets tidning Henry 4/2009. Där kan du också läsa intervjuer med Rikard Wolff, Louise Hoffsten, Stefan Sundström och Johanna Thydell.  Klicka här