I bakgrunden gnyr sonen Noel stilla. Han är ett halvt år och eftersom det mitt i spädbarnstiden är svårt att förutse hur dagarna blir gör vi intervjun med Johanna Thydell på telefon. Egentligen är hon mammaledig. Egentligen skulle hon inte börja skriva förrän någon gång på andra sidan nyår.
- Men förra veckan mötte jag min förläggare och redaktör. Jag blev så peppad att jag var tvungen att sätta igång.
Rösten är rapp och glad och på klingande småländska berättar Johanna Thydell att den här gången ska ingen dö och ingen skiljas. Romanens arbetsnamn är "Nora Jonasson, inte speciell alls överhuvudtaget". Den kommer ut nästa höst och grundtemat är bekräftelse.
- Hur långt är man beredd att gå för att få bekräftelse? Vilka är vi beredda att såra? Vi vill så gärna bli älskade att vi kan gå långt för att bli det. Jag är 29 år och mitt bekräftelsebehov är ibland så stort att jag själv kan bli skrämd. Det är något att se upp med.

Genom debutboken "I taket lyser stjärnorna" borde bekräftelsekontot vara fyllt för år framåt. "Stilsäkert", skrev DN och 2003 års Augustpris i Barn och Ungdomsklassen var Johannas.
- När man fått sin bok utgiven på ett stort förlag, får fina recensioner, säljer bra och på toppen av allt dessutom får Augustpriset, är det lätt att tro att man blir miljonär. Det blir man inte. Jag kom in i en svacka, och var på mitt vanliga balanserade sätt övertygad om att jag aldrig skulle kunna skriva en rad till.
Johanna tog ett vanligt jobb, började på Systembolaget i Högdalen, fick kollegor, fasta rutiner och lön.
- Det var nyttigt för mig. Jobba och sen gå hem. Snart hamnade jag i mitt klassiska "Johanna-tillstånd" där jag var tvungen att göra något mer. Lusten att skriva kom tillbaka.

Redan innan hon började på "I taket lyser stjärnorna" hade Johanna skrivit en text om en dotter som tillsammans med sin mamma ringer på hos grannarna mitt i natten, efter att pappan druckit. Det blev navet till bok nummer två: "Det fattas en tärning" som kom 2006. Även här är huvudpersonen en ung tjej. Sviken och rädd, sviker hon i sin tur de som ställer upp för henne. Boken slutar med att hon sätter sig vid datorn. Kanske skriver hon det där mejlet till pappan. Kanske skriver hon sin egen historia.
- Jag tycker om öppna slut, säger Johanna med en alltmer gnyende Noel i bakgrunden.
Hon har alltid älskat att skriva. Så mycket att hon fortsatte på skoluppsatserna hemma, sedan läste hon nya kapitel varje fredag på Roliga timmen. En uppskattad Thydell-följetong var "Emma åker buss" och när det kom en ny kille i klassen visade fröken Johannas uppsats som exempel på hur kreativa hans nya klasskamrater var.
- Själv satt jag bara och skämdes över att han såg hur kladdigt mitt block var med alla överstrykningar - det var en rätt söt kille, det där!

Hon minns tydligt sin skoltid. Debutbokens skildringen av hur huvudpersonen Jenna, 13 år och tuffa granntjejen Ullis blir vänner är en bärande del av handlingen. Ullis röker, dricker och är populär. Jenna är inte det. Att deras universum möts är helt otippat och ofta vill de högstadieelever Johanna möter helst prata om indelningen i populär och tönt.  
- Antingen är man det ena eller andra. Många känner igen sig.

Hur var din egen högstadietid?
- Jag var inte populär, jag var grå, tyckte jag. Det märkliga är att jag har en väninna som var populär. Hon hade inte heller det lätt. Det var en oerhörd press på de tjejerna. De var barn, men skulle ha pojkvän och röka. Den tiden är svår för alla, verkar det som.

Hur har du det med ensamhet idag?
- Jag kan ofta känna mig ensam, utan att jag är det. I folksamlingar, ihop med andra människor, kan känslan "ingen är som jag" komma över mig.  Jag får slåss rätt mycket mot den psykiska ensamheten, grubblandet. Det började under högstadiet, då var det konstant.
Varför?
- Jag kände att jag inte passade in. Min mamma var sjuk, jag bodde hos mormor och morfar, jag var tyst och ensam. Jag mådde inte bra. Alls.
En så kompakt upplevelse av utanförskap känner jag inte längre. Nu är jag rustad, har mer skydd omkring mig. Jobbet, att skriva, är ett sätt att hantera det, men jag känner lätt rastlöshet.

Johannas mamma dog när hon var tretton år. Även om varken "I taket lyser stjärnorna" eller "Det fattas en tärning" är självbiografiska, tar de upp svåra ämnen på ett sätt så äkta att personerna tycks levande. Ingen är alltigenom god. Ingen enbart offer. Alla försöker klara att leva i en tid där påfrestningar ibland blir övermäktiga. Men inför sig själva formulerar de till slut något som bär. Ett hopp, en tro, en vilja att fortsätta.  När Johanna föreläser i skolor berättar eleverna ibland att även de har en mamma eller pappa som fått cancer eller gått bort.  
- Det är så svårt. Jag kan inte hjälpa på något sätt. En gång sa en tjej att hon hade en sjuk mamma som skulle dö. Men om "Jenna" klarat det så trodde hon att hon också skulle göra det. Det var fint och jag blev så rörd.

Hur kom du ur din tysta svåra ensamma högstadietid?  
- Volleybollen var viktig. Jag var duktig och växte av att vara bra. Just när jag börjat gymnasiet såg jag att Värnamo Nyheter hade en ung tjej som skrev krönikor. Jag ville veta om det jag skrev var bra nog, så jag ringde och frågade om de ville ha en krönikör till? De ville.
Jag hade ingen aning om hur man skrev krönikor, så jag skrev av andra. Nötte in hur man inleder och insåg att det skulle vara en knorr i slutet. När jag fick se min första krönika i tryck, växte jag enormt. Då befästes min skrivaridentitet. Jag kunde.

Den första krönikan handlade om Fröken Sverige-tävlingen. Johanna var inte alls "sådär sunt kritisk som man kunde förvänta sig". Tvärtom. 
- Jag hade tagit reda på vad de fick i pris och skrev en positiv krönika, jag öste verkligen på, ha ha!
Med krönikorna i ryggen vågade Johanna söka en skrivarkurs i Jönköping. Den första övningen var att skriva en inledning till en roman.  Johanna skrev spontant en dikt på åtta rader:
"Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig."
- Jag vet inte var det kom ifrån. Det är inte självbiografiskt. Jag skrev aldrig något sådant när min mamma var sjuk. Orden bara kom. Det var häftigt, någonstans hade de formats. Min lärare sa att det var ett bra anslag för en roman.

Via skrivarlinjen på Fridhems Folkhögskola i Svalöv fortsatte hon skriva på boken, därpå tog hon sig vidare till Stockholm, där en kompis hade en studentlägenhet. Johanna flyttade in.
- Stockholm var spännande. Jag pluggade filmvetenskap och levde på CSN. Men framför allt skrev jag. Det gick att kombinera.
Efter fyra år var hon klar med sin bok. Den börjar med den åtta rader långa dikten och slutar med en ny, på bara två rader:
"Om du dör mamma, då tänker jag fortsätta leva.
För dig."

Läsaren har däremellan följt hur huvudpersonen Jenna, 13 år, på 222 pocketsidor levt igenom en vardag med en dödssjuk förälder. Rakt och enkelt visas hur sorg och förtvivlan och vanmakt tar sig vägar via vrede, avund, tjurighet, men också att det går att fortsätta. 

Nu gnyr Noel igen. Johanna säger att det är lugnt, men vi skyndar på med den sista frågan:
Skrivandet och idrotten var en hjälp på vägen ur ensamheten för dig?
- Båda gav självförtroende. Självkänslan växte långsamt bakom det. Jag har jobbat mycket med det. Nu vet jag att jag har hysteriskt höga krav på mig själv och försöker ibland sänka dem, lugna mig. Men det är svårt att bli kompis med sig själv, tycker jag.

Text: Katarina Hörlin Barnekow

Fakta - Johanna Thydell

Född: 1980 i Nässjö, uppvuxen i Värnamo. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och sonen Noel, sex månader. Yrke: Författare. Gör: Skriver på en ny roman, mammaledig och ska snart börja skriva krönikor i Värnamo Nyheter och recensera i Dagens Nyheter, samt föreläsa igen. Aktuell: Ständigt, har en författarskola på nätet och hennes hyllade debut "I taket lyser stjärnorna" har blivit film. Intressen: Tränar på Friskis, tjuvlyssnar "jag inbillar mig att jag vet allt om människor jag bara ser vid bussen. Hon har den relationen till honom och är egentligen sur för detta" och reser gärna till storstäder som New York och Paris. Skrivplats: Nu när jag är mammaledig är jag hemma. Annars har jag ett kontor som jag delar med andra. Det är viktigt för mig att komma ut på morgonen och möta stadslivet. Om julen: Jag är förtjust i den! Blir överlycklig av att tända ljus. I år firar vi i Värnamo. Min storebror som bor i Kanada kommer. Han har också ett litet barn. Båda har små bebisar som möts för första gången - det blir oerhört speciellt.

Fler röster om ensamhet

Intervjun med Rikard Wolff är hämtad ur Röda Korsets tidning Henry 4/2009. Där kan du också läsa intervjuer med Louise Hoffsten, Laleh Pourkarim, Stefan Sundström och Johanna Thydell.  Klicka här

Stöd Röda Korsets julkampanj

Röda Korset arbetar dagligen för att bekämpa ofrivillig ensamhet och utanförskap. Röda Korsets julkampanj 2009 syftar till att samla in pengar, rekrytera frivilliga och informera om Röda Korsets sociala arbete i Sverige.  Ge en gåva direkt online Sms:a JUL till 72 900 så skänker du 50 kronor. Plusgiro 900 800-4 och bankgiro 900-8004. Märk talongen med "JUL". Du kan även Runda upp för Röda Korset hos vissa modekedjor runt om i landet.  Pengarna från julkampanjen används till allt detta