"Världen är större än vi tror, Jag har kämpat på och blivit stor, inte alls så rädd och liten som när jag var lillebror" sjunger Stefan Sundström i en av alla sina sånger till Sabina. Låten är några år gammal, men han sjunger den än. 
- När jag var liten kände jag mig jävligt mycket ensam. Särskiljd - inte som andra. Det var mycket längtan efter kärlek, att känna sig delaktig. I låg- och mellanstadiet, var jag inte riktigt som de ballaste killarna, de som var bra på fotboll. I högstadiet hittade man det här med musiken - det blev en räddning.

Mitt i sommarens turné möts vi i Malmö Folkets Park för en intervju om ensamhet. Det är folk överallt och för att komma undan det höga ljudet från bandet på scenen har vi satt oss på en kubansk restaurang på andra sidan parken. På vägen hit sprang vi in i hans gitarrist "Strängen", Robert Dahlqvist och några andra musiker. "Vi sågs i morse i Orust. Nu är vi här. Så är det att vara på turné. Tjena tjena", sa Stefan och vi hastade vidare. 
Det är varmt, Stefan har tagit av sin bruna skinnjacka med de långa fransarna som han burit på scen hela sommaren och tar en klunk av kaffet.
- Just de här turnéerna med band gör jag när jag lyckas få ihop folk. Mina egna spelningar drar ju mer åt poesiuppläsningar, det svänger inte på samma sätt. Jag är mycket ute solo.

Kan du känna dig ensam på scen?
- Nej, inte på scen. Nu kommer artistgnäll: men det blir ett slags otrolig kontrast när man går av scenen och folk applåderar och Waaaaaoaaaww och man går till ett hotell och kan jag få nycklarna? Och tack och god natt. DET är jävligt konstigt. Det ÄR skitsvårt. 
- Samtidigt handlar det om att ta hand om sig själv, tänka att man har ett barn inom sig som man får ta hand om, vara snäll mot. Du vet, ha med sig värmeljus på hotellrummet, tända dem, sitta där och lyssna på skön musik, att man liksom fixar till det lite. Det har jag varit skitdålig på förr, men jag håller på att lära mig, det där, att vara sin egen morsa. Det tror jag är bra.

Blev du mindre ensam när du hittade musiken i högstadiet?
- Nä, inte då. Jag har nog känt mig väldigt mycket ensam i mitt liv. Ensamhet har alltid bara varit jävligt negativt för mig. Alltid kämpat för att slippa, för att få vara med. Men de sista åren har jag liksom lärt mig, jag tror att jag har lärt mig mycket av min fru, att inte... inte knarka folk. Man kan hålla på och umgås intensivt och partaja och så, för att slippa vara ensam, man är rädd för tystnaden. Egentligen tror jag att det finns för mycket ensamhet i den här världen, men det finns också för mycket brusande pladdrande umgänge, som inte är ett umgänge. 

Utan ett sätt att "knarka människor"?
- Ja, i tjugoårsåldern gjorde jag det hela tiden. Jag kommer ihåg hur plågsamt jag tyckte att det var att bo ensam. Gå och lägga mig ensam och så där. Vara ensam.

Hur förändrades det?
- Tack vare min fru, tror jag. Karin är norrlänning, ensambarn, närmsta lekkamrat bodde två mil därifrån. Hon blir aldrig stressad av ensamhet, som jag blev förut. Det var inte lätt att jämka för oss i början. Då var jag på och hon var liksom mer så, säger Stefan och ryggar tillbaka. 
- Det tvingade mig att hitta ett sätt att leva med det, för jag ville ju leva med henne. Jag tycker att det varit bra. Det tyckte jag inte för tjugo år sen. Man kan ha en massa motiveringar till varför man blir kär i en människa, men jag tror att det också finns grejer som man inte riktigt kopplar. Man kan kanske attraheras av självständighet för att man inte riktigt har det själv.

De sista tio åren har ensamheten blivit något bra för honom. Uppe i stugan i Dalarna kan han vara ensam veckor i sträck. Och uppskatta det.  
- Men jag tror att det har mycket att göra med att jag lirar, att jag vet att det finns folk som väntar och vill höra mig. Om jag inte var övertygad om att folk fanns kvar skulle det vara jävlig svårt.

I låten Haren sjunger du: "Ensamhet är inget antal. Det är en kronisk infektion". 
- Det är jättebra. Det jävliga är att det inte är jag som skrivit det. Han bor i Delsbo och har skrivit sådana fantastiska låtar. Charlie Engstrand. Han har skrivit en annan låt om ensamhet som är det bästa: "Ingen rör mig längre. Vad ska jag med hud? Man sjöng väl inga psalmer om det inte fanns en gud?" Det är så tungt. Vi ska spela in några av hans låtar i höst.

Under flera år arbetade och bodde Stefan med sin familj på Barnbyn SKÅ. Han har skrivit om det, sjungit om det och här i Folkets Park berättar han att det var som att leva mitt i ett "Bellman-persongalleri".
- Man träffade intressanta människor och det var jävligt intensivt. Man bodde där med familjer i kåkar bredvid varandra, så det var full rulle med umgänge, och vi var småbarnsföräldrar. Det var nog där jag började lära mig att uppskatta ensamheten, säger han och skrattar.
Samtidigt har han ända sedan barndomen dragit sig till människor, som på ett eller annat sätt uppfattas som udda. 
- Jag har sökt mig till dem, aldrig varit särskilt sugen på att göra den här "mitt-fåre-grejen". När var liten och tittade på vuxna runtom mig blev jag inte särskilt sugen på att bli vuxen. Det var väl det där att herrarna hade hatt fortfarande och gick till sitt jobb och det verkade så ... tråkigt. 

Udda människor. Naturen. Det drar än. I en av de vackraste sångerna "Jag längtar till Delsbo" sjunger Stefan Sundström starkt om längtan till mörtleken där, till vännen Jan Banan, musiken och magin, som alla förenades under en magiskt natt i Västerbrokörens buss, där "siluetter av taggiga granar stod och teg där i natten mot oss när vi for". 
- En grundgrej för att bli lycklig är att kunna röra sig in i grejer där ens jag blir lite upplöst, sådär. Om man inte vågar eller kan göra det, då är man per definition olycklig. Jag kan ibland tänka att det behöver nödvändigtvis inte vara människor, det vara naturen.  Man måste komma i kontakt med något utanför sig själv. Känna att jag inte bara är jag, så att säga. Det är ju det som är drivkraften i min musik, i sex och i fotbollsmatcher. Man kan också pervertera det; som i Tyskland på 1930-talet, när folk längtade efter att vara med, bli ett stort vi, säger han och tystnar en kort stund innan han fortsätter: 
- Jag är så pass privilegierad med vänner och familj att ensamhet inte är ett problem för mig som det är nu. Ensamheten kan bli en lyx, precis som tystnaden kan bli det. Men fan vet hur det är om man inte har något annat att röra sig mellan. Som jag har det rör jag mig väldigt mycket mellan ensamhet och gemenskap och det är något som jag tycker väldigt mycket om.

Ensamheten har nog också förändrats mycket genom internet, lägger han till. 
- Man kan fly ifrån den genom internet. Det gör jag ibland med min Majspejs-sida. Sitter och har tråkigt - vad ska jag göra nu? Jamen jag kan väl kolla om någon har skrivit något på min hemsida. Det kan ju vara verkligt, men det kan också vara något som bara sker där. Frasen att "det är så bra med internet för ensamma människor får kontakt" har man ju hört. Frågan är väl om det blir kontakt på riktigt? Nuförtiden är det nog lättare att vara ensam och samtidigt få illusionskickar av att inte vara det. "Jag håller på och sälja en skrivmaskin på tradera, jag är igång". Man håller på med en massa transaktioner som kan vara någon slags illusion av interaktion med andra.

Text: Katarina Hörlin Barnekow

Fakta - Stefan Sundström

Ålder: 49 år. Bor: Ekerö, utanför Stockholm. Familj: Två döttrar och fru Karin Renberg. Aktuell: Alltid. Just nu med "Ingenting har hänt" ett album av ledsna låtar, som skrevs när Stefan var konvalescent efter en cykelolycka. Samtidigt skrev han lika många glada låtar. De släpps i sommar. En kokbok om hur lägga in surmört och göra eget snus är på gång. Född och uppvuxen: Farsta utanför Stockholm med mamma, pappa och syster. Karriären kvickt i korthet: 1974 skriver första låten "Noja", 1990 första skivan "En bärs med Nefertite" däremellan Babyland, 1997, Fisk i en skål, 2000 och många fler fram till "Ingenting har hänt"" i november 2009. Tidigare arbete: Städare och musiklärare på Barnbyn SKÅ., som tog emot utsatta familjer, ofta i missbruk. Barnbyn lades ner 2005. Har skrivit och skriver krönikor, samt böckerna "Kärlekens uniformer" och "Om mjölkens symbolvärde". Lyssnar på: Västerbrokören, "världens bästa band". Prisbelönad: Grammisar för Bäste manliga rockartist 1994 för "Vitabergspredikan" och Bästa visa, 2003. Bellmanpriset, Fred Åkerströmstipendiet och Evert Taubepriset är några. Tolkningar: Allan Edwall på "Sundström spelar Allan", 2002,  Evert Taube på "Pappa kom hem" 2003. Radio: Gör vinjetterna till Kossornas Planet, P4, på lördagar. Samma dag som intervjun utfördes sjöng han klockan 12.03 som introduktion på temat Eldrivna bilar: "Etanol! Nä, det var fel. För nu ska bilen, gå på el. Du parkerar i din hall, tankar ström från Vattenfall. O blir du psykiskt knäckt av stress och slit, finns det litium i batteriiit. Sen kör du avtrubbad och skön, runt för mijööön. Den e så sköööön. Miljön, miljön" Gestalter: I det sundströmska sångpersongalleriet stiger Sabina, hon som aldrig tog av sig sin hatt, och inte vill ha något, eftersom "allt du vill äga äger dig, fram" fram. Tätt följd av Jan Banan, som tycker att "sopsortering är en helig handling" och Johnny Dunder, som "flippade när hans älskade blivit mamma" och många många fler. Citat: "Men alla somnar in till slut, man slutar slåss och andas ut" ur Somna Lycklig på Hjärtats Melodi, 2004 "Vilsna sparvar letar bröd. Så länge dagsljuset nu räckte. Idag föll himlen ner som snö, nu är det natt på Färingsö, en lång lång väntan under iskallt täcke." ur Vissna Blommor på Hjärtats Melodi 2004.

Fler röster om ensamhet

Intervjun med Rikard Wolff är hämtad ur Röda Korsets tidning Henry 4/2009. Där kan du också läsa intervjuer med Rikard Wolff, Louise Hoffsten, Laleh Pourkarim och Johanna Thydell.  Klicka här

Stöd Röda Korsets julkampanj

Röda Korset arbetar dagligen för att bekämpa ofrivillig ensamhet och utanförskap. Röda Korsets julkampanj 2009 syftar till att samla in pengar, rekrytera frivilliga och informera om Röda Korsets sociala arbete i Sverige.  Ge en gåva direkt online Sms:a JUL till 72 900 så skänker du 50 kronor. Plusgiro 900 800-4 och bankgiro 900-8004. Märk talongen med "JUL". Du kan även Runda upp för Röda Korset hos vissa modekedjor runt om i landet.  Pengarna från julkampanjen används till allt detta