En av de första saker jag får reda på om Bogotá är uppdelningen av staden i sex sociala strata, en skala från extrem fattigdom i södra delen av stan till överflödet i den norra delen. Att tillhöra en viss samhällsklass innebär här att tillhöra vissa kvarter, segregeringen är inbyggd i stadsplaneringen.
En onsdagskväll i november åker jag och hälsorådgivare Kerstin Jacobsen, ut med ett team från Colombias Röda Kors som arbetar med gatubarn i projektet PANICA.
I minibussen som för oss till medelklassområdet kring Plaza de las Americas finns Mercedes Peña, psykolog och anställd i projektet samt Diana, Elsa och Stella som är frivilliga. Barnen kommer från fattigkvarteren, ibland någon timmes bussresa bort, för att sälja saker eller tigga.
Minst 30 000 gatubarn i Colombia
Enligt de colombianska myndigheternas siffror finns 30 000 gatubarn i landet (2001). Vissa av dessa har inget hem; de tigger sig fram och sover i parker, under broar, eller får ihop pengar att dela en kvart. Andra har hem men tvingas ut på gatan, på grund av föräldrarnas missbruk och/eller för att tigga ihop pengar till familjen.
I många familjer saknas fäder, mamman är hemma med de minsta barnen, medan de äldre tigger eller säljer saker på gatorna. I en av tre colombianska familjer har kvinnan hela ansvaret för hushållet, enligt Florence Thomas som undervisar på universitetet i Bogotá. Sextio procent av dessa familjer saknar alla former av socialförsäkring.
Vi träffar Diego, tolv år, som inte kan komma med på aktiviteter som Röda Korset ordnar kommande helg, då han "måste jobba". Kanske han kunde komma från en del av söndagen, undrar Elsa utan att få svar.
Konsekvensen av fattigdomen är grym, särskilt för barnen som nio-tio år gamla tar ansvar för familjeförsörjningen, utsätts för våld och övergrepp på gatorna, missar sin skolgång och lätt hamnar i kriminalitet och missbruk. De utsätts för stora risker då de tigger ihop pengar till familjen, eller försöker sörja för sin egen överlevnad.
Florence Thomas berättar om det sexuella våld som kvinnor och minderåriga utsätts för. I Cartagena, en stad på Atlantkusten, förekommer barnprostitution på ett antal hotell.
- Det finns turister som kommer för att söka den typen av erfarenhet, konstaterar Florence. Mörkertalet är stort och bristen på dokumentation försvårar argumentationen för motåtgärder. Pressen på barnen är därför stor, både utifrån den egna och familjens kamp för överlevnad, men också genom sveket från vuxenvärlden och från de myndigheter som har till ansvar att efterleva de internationella konventioner som Colombia har skrivit under - inklusive konventionen om barns rättigheter.
Fattigdom i plural
Parallellt och till synes i symbios med inbördeskriget rasar fattigdomen med motsvarande ödeläggelse och mänskligt lidande. Du hamnar bokstavligen på ruta ett om du förlorar arbetet eller blir sjuk. Vägen dit kan gå snabbt, medan vägen tillbaka är full av osäkerhet. Skillnaden mellan att ha något och att ha inget är helt avgörande här.
Minimilön är 120 dollar, vilket inte räcker långt med tanke på att enbart matkostnaden för en familj med tre barn uppgår till tio dollar om dagen. En bidragande orsak till utsattheten i Bogotá är att så många människor utan försörjning flyr från inbördeskriget till huvudstaden. Det handlar uppskattningsvis om 300 000 internflyktingar.
Många biståndsprojekt fokuserar på det uppenbara, överlevnad i form av mat och tillgångar vilket resulterar till exempel i soppkök och matpaket.
- Vi ger inte mat eller saker, berättar Elsa. Projektet som har funnits sen 1973 var länge inriktat just på att ge bistånd. De senaste åren handlar det enbart om att stärka barnens och familjernas kapacitet.
Inriktningen ligger mer i linje med den förståelse av människans behov som har uttryckts av bland annat den chilenska ekonomen Max Neef. Behoven omfattar utöver överlevnad (subsistence), skydd, närhet (affection), förståelse, delaktighet, fritid (idleness), skapande, identitet och frihet (freedom). När individers behov ständigt åsidosätts kan vi tala om fattigdom i plural (poverties) vilket leder till sjuka samhällen med symptomen av våld, kriminalitet och missbruk.
Mercedes berättar att teamet gärna åker ut lite tidigare på fredagskvällar innan ungdomarna går iväg för att dricka. Uppemot nittiofem procent av tioåringarna på gatan antingen sniffar eller röker marijuana, medan de något äldre dricker. Bland barnen finns även en märklig cocktail av skräpdroger och tegeldamm som sniffas.
Projektet PANICA (Programma para los Niños en la Calle)
Projektet har uppsökande verksamhet på gatorna för att i första hand få kontakt med barnen och i andra hand med föräldrarna om även de är i närheten. Dessutom visar Röda Korset på förebyggande åtgärder och tekniker för att stärka familjernas förmåga att överleva och undvika några av de risker som finns (det erbjuds även möjlighet till en tre dagars retreat en gång per år). Om mödrarna involveras, utbildas och har möjlighet att tjäna extra pengar till familjen, kan barnen få gå kvar i skolan.
Frivilliga från Colombias Röda Kors (den kategori som kallas Damas Grisas, det vill säga gråhåriga damer) håller därför lördagskurser i matlagning och skönhetsvård, för att mödrarna ska kunna starta småföretag; det kan handla om catering till högtider, kanske kombinerat med make-up och håruppsättning till ett bröllop! En tredje viktig komponent är samarbetet med andra organisationer och myndigheter för att trygga tillgång till utbildning och hälsa i ett längre perspektiv. I det sammanhanget används en speciell rödakorsbuss med en läkare och tandläkare, i bussen finns det plats för samtal med barn och föräldrar.
I kontrast till eländet är stämningen hög i teamet med mycket värme och många skratt.
- Det här arbetet är som en förälskelse, säger Diana som dagtid läser juridik. Man blir uppvaktad och får små presenter. Elsa arbetar heltid och har två barn, men lägger ändå många helger och kvällar på projektet.
- Det finns inget bättre att spela fotboll med barnen halvtvå en lördagsnatt, kommenterar Stella.
För de som ändå tror att fattigdom mest handlar om brist på pengar, skulle det räcka att se hur barnen rusar fram till Mercedes och hennes team när de kommer till deras kvarter.
För barnen som lever på gatorna betyder Röda Korsets närvaro att de syns. De har ett värde. De är inte bortglömda.
Text: Henrik Herber, regional koordinator Amerika, Svenska Röda Korset